DIALEKTISERA di1aläk1tise4ra l. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[möjl. bildadt själfständigt i sv. efter mönster af KRITIK : KRITISK : KRITISERA, POLEMIK : POLEMISK : POLEMISERA o. d.]
(numera knappast br.) vbalbildn. till DIALEKTIK o. DIALEKTISK, adj.1: använda en dialektisk metod vid framställningen l. utredandet af ngt, särsk. vid förfäktandet af en åsikt i strid mot ngn annan; resonera l. argumentera spetsfundigt o. hårklyfvande. Rec(ensenten) dialectiserar här blott öfver ord, och, som mig synes, med föga framgång. Tidskr. f. läk. 1833, s. 215. Den rationala formen, såsom sådan, är det dialektiserande förståndet, eller förnuftet användt blott såsom logisk förmåga. Atterbom Philos. hist. 477 (1835). Den principlöst dialektiserande sofistiken. Nyblæus Fil. forskn. III. 2: 200 (1890; cit., med ngn ändring, efter N. F. Biberg (†) 1827).
