publicerad: 1911
DIALEKTISK di1aläk4tisk (- -lä´cktissk Dalin), adj.1; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. dialektisch, eng. dialectic, fr. dialectique, af lat. dialecticus, af gr. διαλεκτικός, adj. till διάλεκτος (se DIALEKT). — jfr DIALEKTISK, adj.2]
adj. till DIALEKTIK.
a) till DIALEKTIK 1 a: som hör till l. rör dialektiken; som består i l. utgöres af dialektik; logisk; som använder dialektikens metod o. medel (vid utvecklandet l. utredandet l. framställandet af ngt). Ärke-Biskoparna Eskild och Absalon .. berömmas .. redan för mycken färdighet uti Dialectiska eller Logiska vetenskapen. Lagerbring 1 Hist. 2: 817 (1773). At den (dvs. Kants teori om rummets o. tidens aprioritet m. m.) i anseende til det dialectiska bruket deraf medförde ganska stora fördelar. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 263. Den dialectiskt djuptänkande Höijer. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 343 (1818). Sokrates (gör) till sin uppgift att dialektiskt utveckla begreppen om det rätta och goda. Ahnfelt Etik 1: 156 (1890). Från dialektiken kastade han (dvs. Abelard) sig öfver på teologien, och vid utläggningen af bibelns böcker dristade han nu att tillämpa den dialektiska metoden. H. Schück (1907) i Världskult. 3: 433.
b) till DIALEKTIK 1 c. Den så kallade dialektiska panteismen. Tegnér 6: 231 (1833). Solger sökte nu att uti det absoluta framställa en immanent dialektisk rörelse. Ljunggren Est. 1: 78 (1856, 1869). Den dialektiska metoden. Därs. 135 (1869; uppl. 1856: Hegelska methoden). Den dialektiska fortgången består deri, att en kategori, abstrakt fasthållen, visar sig i sig innehålla sin motsats, och denna dess motsats likaledes, abstrakt fasthållen, visar sig innehålla den tanke, hvars motsats den är (osv.). Borelius Metaf. 10 (1883). Ett arbete, som på hvarje punkt är utvecklingshistoriskt tänkt, som dialektiskt låter den ena riktningen framgå ur eller kontrastera mot den andra. J. Mortensen i Nord. tidskr. 1906, s. 614.
2) i allm.; till DIALEKTIK 2: som har afseende på l. rör dialektiken l. konsten att argumentera o. disputera; som vittnar om kännedom af l. färdighet i nämnda konst; som betjänar sig af dialektikens metoder o. grepp; ofta med mer l. mindre nedsättande bibetydelse: spetsfundig, hårklyfvande. Dialektisk fyndighet, klyftighet, skarpsinnighet, spetsfundighet, öfverlägsenhet. En dialektisk seger. At ställa sunda människo-förståndets rätt i säkerhet emot hvarje sophisteri af et genom dialektiska konster fördärfvadt förstånd. Lutteman Schulze 244 (1799). Ett metafysiskt system för dagen, i hvars former kristendomens höga mysterier med all möjlig dialektisk klyftighet inpassas och inskrufvas. Tegnér 3: 135 (1817). Stora framsteg hafva (inom filosofien) blifvit gjorda i metod och dialektisk färdighet. Leopold 4: 310 (c. 1820). Hegelska panteismen, rätt genialisk annars, är dock i sitt förhållande till kristendomen uppenbarligen ingenting annat än ett dialektiskt gyckel. Tegnér 6: 302 (1837). Utrustad med en stor dialektisk förmåga, utskickar han (dvs. Almqvist) .. de djerfvaste .. satser, och breder deröfver .. en viss pikant skenbarhet af sanning. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 146 (1845). Får man tro en panegyrisk lefnadstecknare, .. skulle försvaret (af afhandlingen) hafva utmärkt sig för en häpnadsväckande lärdom och dialektisk färdighet. Forssell i SAH 58: 130 (1882). Ett .. anförande fullt af höga tankar, logisk skärpa och dialektisk finhet. De Geer Minnen 2: 12 (1892).
Spoiler title
Spoiler content