DIAMAGNETISK di1amaŋne4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[liksom t. diamagnetisch, fr. diamagnétique af eng. diamagnetic, eg.: tvärt igenom hvilken de magnetiska linjerna gå, af gr. διά, genom (jfr DI-), o. magnetic, afl. af magnet (se MAGNET); jfr PARAMAGNETISK. Termen infördes år 1846 af Faraday. Se för öfr. Murray]
fys.
a) om kropp: som bortstötes af en magnet o. som, om den har formen af en staf o. införes mellan 2 magnetpoler, inställer sig vinkelrätt mot dessas förbindningslinje; motsatt PARAMAGNETISK (i sht förr äfv. FERROMAGNETISK); jfr MAGNETISK. Edlund Årsber. t. VetA 1849, s. 62. De kroppar, som attraheras, kallas magnetiska, och de, som repelleras, diamagnetiska. Bland de sednare förekomma vismut, bly, svafvel, vatten m. fl. Fock 1 Fys. 515 (1855). Är en diamagnetisk kropp omgifven af en ännu mer diamagnetisk vätska, så förhåller sig kroppen magnetiskt. NF 3: 1143 (1880). Moll Fys. 3: 9 (1899).
b) som hör till l. står i samband med (osv.) diamagnetismen l. diamagnetiska kroppar (se a). De kroppar, som visa diamagnetiska fenomen. Edlund Årsber. t. VetA 1849, s. 60. Verkningarne af den diamagnetiska kraften. P. G. Ahnfelt i Biogr. lex. 20: 188 (1852). Olika ämnens .. diamagnetiska egenskaper. NF 3: 1143 (1880). En kopparstång .., som i luften är svagt magnetisk, ger i en lösning af koncentrerad jernklorid diamagnetiskt utslag. Billmanson Elektr. 1: 190 (1884).
