publicerad: 1912
DIFFORM difor4m, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. difform, fr. difforme, af mlat. difformis (Thomas ab Aquino), olikformig, mångfaldig, af lat. dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. forma (se FORM). — jfr KONFORM, UNIFORM, adj.]
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) af oregelbunden form, utan symmetri l. regelbundenhet. Difform Bastion. Rålamb 8: 29 (1691).
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) som ej har den rätta l. normala formen l. skapnaden, oformlig; missbildad, vanskapad, vanskaplig. En Yngling om 24 år, i barndomen rachitisk, sedermera difform, men utan alla tecken til någon uplösning i bensubstancen. Vet.-handl. f. läk. IV. 3: 69 (1796). Pfeiffer (1837). Difform, oformlig, vanskaplig. Ficklex. ö. främ. ord (1903). — Anm. Andersson Frem. ord (1845, 1857), Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878), G. Dalin (1871) o. NF (1880, 1906) gifva ytterligare (efter fr.) ss. öfvers.: ful, NF (1880) därjämte: vanställd, 2 NF (1906): otäck. Det är dock ovisst, om denna bet.-skiftning verkligen (förekommer l.) förekommit i Sv.
Spoiler title
Spoiler content