publicerad: 1912
DIGERERA di1jere4ra l. dij1-, äfv. di1g- l. dig1-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (dijerèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DIGESTION (se d. o.); jfr DIGESTOR, DIGESTÖR.
1) [jfr motsv. anv. i holl., t., fr. o. lat.] i sht fysiol. benämning på den lifsprocess hvarigenom intagen näring bringas i ett sådant tillstånd att den kan upptagas o. tillgodogöras af kroppen: upplösa, smälta (om organism l. organ); i mindre strängt fackmässigt språk ofta närmande sig l. öfvergående i bet.: tillgodogöra sig (intagen näring). Icke kunne digerere eller smelte maten. Voc. lib. afd. 51 (c. 1580). Tå daggen och blomsteren blifwa tilsammans förendta, göra Bijen sin honing ther aff, then weeta the til at digerera och wel bereda. Muræus Arndt 4: 38 (1648); jfr 3. (I djuren är) een prudentia, .. hwilken theras föda afsmälter, digererar, fördehlar, och vthi hela kroppen ordenteligen distribuerar. Sylvius Mornay Rel. vissh. 171 (1671, 1674). Har man ätit eller druckit mer än naturen förmår at digerera. Alm. (Sthm) 1752, s. 30. Stjerten (af en fisk, som slukats af en storskrake) stod ända upp i näbben, och hufvudet, som sjunkit ned i fogelns mage, var redan till stor del digereradt. Nilsson Fauna II. 2: 502 (1828, 1858). Födoämnena, då de komma i magen, förorsaka afsöndringen af magsaft, insuga denna och digereras sedan, ensamt genom dess inflytande. Thorell Zool. 1: 55 (1860). Makrofagerna upptaga ofta i sig en och flere bakterieförande mikrofager och ”digerera” alltsamman. Sundberg Mikroorg. 173 (1896). Strindberg Tr. o. otr. 4: 215 (1897). jfr: Vi måste trafva omkring för att digerera vattnet, hurudant vädret också är. Tegnér 6: 212 (1833; i skildring af en brunnskur).
2) bildl.: smälta.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. fr.] (†) med afs. på ngt obehagligt, en skymf, en förolämpning, en oförrätt osv. Digerera, smelta: fördraga, tola. Swedberg Schibb. 265 (1716). Vij hafvom redan tillförene fått så många nya förordningar, som inskränka de förre sälle tider, at vij hafvom des utan nog att digerera. Linné Bref I. 2: 163 (1750).
b) om själens tillägnande o. bearbetande af den andliga näring som tillföres. Dahl Gram. gr. VIII (1809). Fröken Greta åter ville ej inlåta sig i något ordande öfver historien, utan bad sina unga vänner ”digerera” den, hvar för sig, efter bästa förmåga. Bremer Nina 208 (1835). Han (dvs. skolynglingen) måste sluka alt (dvs. alla möjliga läroämnen), men hinner ej att, så som sig borde, digerera och med sitt väsen införlifva, hvad han förtärt. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 617. (Öfningen i välläsning) är ett inre, digererande arbete. O. A. Stridsberg i Ped. tidskr. 1902, s. 260.
3) [jfr fr. digérer un abscès, lat. lentitiam pituitæ lactucæ digerunt, äfvensom ä. eng. digest and dissipate superfluous humours] (†) i allmännare anv.: fördela; sönderdela, upplösa, smälta. Man (måste mot denna sjukdom) bruka thet först som digererer och försmälter all wedsko j magan, och sedhan en almenligh purgering för hela lijffuet. B. Olavi 23 a (1578). (Senapens) nytta är, at han ger smak på insipida rötter (fel för rätter) och digererar maten, brukas derföre på fisk, kött etc. Linné Diet. 2: 181 (c. 1750). jfr: Rödbräkt järn, kallas det som öfverflödar af förmycket och illa digererat svafvel eller pyrites, hvadan det til en del blir bräck[lig]t, til en del segt. Dens. Beskr. ö. stenr. 64 (c. 1747).
4) kem., farm. o. tekn.
a) [jfr liknande anv. i t. o. fr.] tr.: (upplösa ett ämne gm att) utsätta (det) för inverkan af vätska, vanl. vid medelmåttig uppvärmning (30—90 % Celsius). Wallerius Chem. phys. 1: 124 (1759). När et Menstruum (dvs. en lösningsvätska) tillika med den kropp, som skal uplösas eller extraheras, hålles uti en grad af värma, som ej hinner til upvällning, kallas det digerera. Retzius Pharm. 16 (1769, 1778). Berzelius Kemi 2: 678 (1812, 1822). Digererar man i köld finrifven manganoxid med vinsyra. Därs. 741. Tekn. tidn. 1871, s. 366. Jalaparoten digereras i slutet kärl under 24 timmar med sin dubbla mängd sprit. Sv. farm. 244 (1901). — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] om upplösning som sker i digestor. Uppf. b. 5: 247 (1874; se DIGESTOR). 2 NF (1906).
b) intr., om ämne som är utsatt för inverkan af en vätska, vanl. vid medelmåttig uppvärmning: stå och draga. Pfeiffer (1837). AHB 8: 30 (1862). Om en mörkröd lösning (af viss sammansättning) .. utspädes med 50 gånger sin vigt vatten, och man deri låter metallisk zink digerera, förändrar vätskan helt hastigt färg. Tekn. tidskr. 1876, s. 257.
Ssg: (4) DIGERER-103~ l. DIGERERINGS-KÄRL1030~2. [jfr t. digerier-ofen] Nyblæus Pharm. 155 (1846: digerer-).
Spoiler title
Spoiler content