DIGAMMA digam4a, äfv. -am3a2, äfv. di3~ gam2a l. 4~10, n.; best. -at; pl. = l. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata0400, äfv. 0302 osv., l. -er l. -or.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. o. lat. digamma, af gr. δίγαμμα, af δι- (se DI-) o. γάμμα (se GAMMA); benämningen, som tidigast förekommer hos 100-talets gramm. förf., har föranledts af bokstafvens form, hvilken påminner om två ofvanpå hvarandra ställda (uncial)gamma; jfr ordboksartikeln F]
språkv. benämning på den sjätte (bl. i en del ä. inskrifter bibehållna) bokstafven i det ursprungliga grekiska alfabetet (Ϝ, ϝ), äfvensom på det med denna bokstaf betecknade ljudet, sannol. ett (i början af ett ord o. mellan två vokaler uppträdande, i de flesta dialekter redan tidigt försvunnet) konsonantiskt u-ljud (= engelskt w, wh). J. Bureus (1602) i 3 SAH 23: 292. Swedberg Schibb. 33 (1716). Det Æoliska digamma .. hade skapnad af tvänne öfver hvarandra ställda Γ eller ett Latinskt F, och .. blef satt vid början af ett ord, såsom Φεσπέρα .. och mituti emellan tvänne Vocaler, såsom ὦΦων, ἄιΦων, ὄΦις. Trendelenburg Gr. spr. 259 (1801). I äldsta språket, särdeles i den æoliska dialekten, brukades för spir(itus) asper det såkallade æoliska Digamma — F —, hvilket ljöd som .. v, t. e. .. Φοῖνος vinum, Φελέα Velia. Faxe Lange Gr. spr. 4 (1826). Sanskritiskt v motsvaras i grekiskan vanligen af digamma. Richert Kons. ljudl. 50 (1863, 1866). Digamma finnes kvar i några dialekter. Sillén Löfstedt Gr. gram. 2 (1904).
