SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIKOTOMISK dik1otå4misk l. di1-, l. -åt-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äfv. skrifvet dicho-)
Etymologi
[jfr t. dichotomisch samt fr. dichotomique]
adj. till DIKOTOMI: tvådelad; jfr DIKOTOM.
1) (knappast br.) astr. motsv. DIKOTOMI 1. Dichotomisk .. till hälften synlig (om månen). Andersson Frem. ord (1845, 1857). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904). Månen säges .. vara dikotomisk i första och sista qvarteret. NF (1880).
2) log. motsv. DIKOTOMI 2. Den dikotomiska indelningen. Lindblom Log. 266 (1836). Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). K. Pira i Ped. tidskr. 1900, s. 249.
3) bot. motsv. DIKOTOMI 3: upprepadt gaffelgrenad, klynnedelt. Sagenaria skiljer sig ifrån Sigillaria genom dichotomisk stam. Wikström Årsber. t. VetA 1827, s. 161. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). De (dvs. bladen på den förlängda stängeln af Utricularia) dela sig straxt dikotomiskt, med en oskaftad eller kortskaftad blåsa intagande dikotomiens midt. Bot. notiser 1874, s. 149. Lindman Nord. flora 3: 394 (1905). 2 NF 6: 416 (1906).
Spoiler title
Spoiler content