DILATATOR dil1ata3tor2 l. di1-, r. l. m.; best. -n; pl. -er dil1atatω4rer l. di1-, l. 01—.
Etymologi
[jfr nylat., t. o. eng. dilatator, fr. dilatateur; afl. af lat. dilatare (se DILATERA, v.1)]
kir. om medel (bestående antingen af en särsk. konstruerad apparat l. af en kropp som har den egenskapen att på grund af fuktighet kraftigt utvidga sig) hvilket användes för att oblodigt utvidga en kanal l. öppning i kroppen; jfr DILATATORIUM. Med vatten, eller luft fyllda dilatatörer. Säve Lithotr. 65 (1843). G. Dalin (1871). Den af D:r Ellinger i Stuttgart inventerade dilatatorn af lifmoderkanalen. Ups. läk.-fören. förh. 1873—74, s. 640. Krogius Urinv. kir. sjukd. 63 (1898).
