publicerad: 1914
DIMINUTIV dim3inɯ~ti2v, äfv. di3mi-, äfv. -u-, äfv. 400~1, äfv. 1004 (- - -i´v Dalin), stundom DEMINUTIV de3m- l. dem3- osv. (Anm. Ej sällan begagnar en o. samma person olika uttal af ordet i olika bet. o. då vanl. 300~2 l. 400~1 i bet. I 1 o. II, men 1004 i bet. I 2, mindre ofta 300~2 l. 400~1 i bet. II o. 1004 i hela I), adj. — adv. -T (mera tillfälligt) — o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er;
ss. sbst. äfv. DIMINUTIVUM dim3inɯ~ti2vum, äfv. di3mi-, äfv. -u-, äfv. 400~10 l. 10040, stundom DEMINUTIVUM de3m- l. dem3- osv., n.; best. -ivet, i best. anv. stundom utan slutartikel; pl. -iver, äfv. (med lat. pl.-ändelse) -iva (Tiliander Gen. i ty. 68 (1670, 1691), Columbus Ordesk. 62 (1678), Björkegren (1784; under diminutif), Pettersson Hebr. gram. 264 (1829)). Anm. I ä. tid användes substantivet med genomgående lat. böjning, t. ex.: (Man måste) bruka diminutivo. Barckhusen Cotossichin 131 (1669). Om Diminutivis. Rosenstein Des Pepliers 15 (1742, 1769). I regeln är det för ä. tids vidkommande omöjligt att afgöra om diminutivum o. diminutiva i substantivisk anv. böra betraktas ss. sv. l. ss. lat.
Ordformer
(dim- Barckhusen Cotossichin 131 (1669: diminutiv nampnet), Columbus Ordesk. 62 (1678), P. v. Afzelius i Litt.-tidn. 1795, s. 452, Moberg Gram. 29 (1815) osv.; dem- Fryxell Sv. spr. 46 (1832; i äldre o. yngre uppl. däremot dim-), Schiller Sv. spr. 58 (1859), Richert Kons. ljudl. 136, 352 (1866; men s. 36: dim-), Danielsson Gram. anm. 1: 28 (1881), Lundell (1893), Ekblom Ry. gram. 157 (1911) m. fl.)
Etymologi
[jfr t. diminutiv (dem-), adj., diminutivum (dem-), sbst., eng. diminutive, fr. diminutif; af lat. di-, deminutivus, adj., di-, deminutivum, sbst. n. (urspr. adjektivet ss. bestämning till nomen), till perfektparticipstammen i di-, deminuere (se vidare DIMINUERA)]
I. adj.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] språkv. som innebär l. utmärker en förminskning (i förh. till grundordet); motsatt AUGMENTATIV, adj. Pålackarna (bilda) sine diminutiva substantiva på ik, yk, ek (osv.). Tiällmann Gram. 194 (1696). Svedelius Fr. gram. 130 (1814). Väinö, .. vanligen benämnd med den diminutiva, smekande formen Väinämöinen. Fosterl. album 2: 70 (1845). Deminutiva verber bildas (i sv.) genom sammansättningen med ordet små. Schiller Sv. spr. 58 (1859). (De it. ändelserna) -ino -ina .., -etto -etta .., -ello -ella .. -uolo -uola .., som begagnade om ting äro rent diminutiva, men som med afseende på personer äga en smekande betydelse. Hagberg It. spr. 23 (1863, 1882). (Afledningsändelsen) aktig bildar, lagd till adjektiv, ett slags förminsknings- (diminutiva) adjektiv, som tillägger ett ting något i lägre grad, än det adjektiv, hvaraf det är härledt. Pipon Sv. spr. 88 (1878). Under det att t. e. dufunge, gåsunge (och vanligen ankunge) m. fl. d. äro vanliga sammansättningar med betydelsen ’unge af dufva' osv., är däremot redan användningen af ankunge i betydelsen ’mindre tidningsanka' af diminutiv natur. Noreen Vårt spr. 5: 385 (1909).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (ej sällan med skämtsam l. en smula ringaktande anstrykning) liten (o. obetydlig) i jämförelse med hvad som kan anses för det vanliga l. typiska, af mindre storlek l. dimensioner o. d. än de normala, iögonfallande liten, lilleputtartad; stundom: i smått, i liten l. mindre skala, i miniatyr; mest om konkreta föremål. Man vill väl gynna en poet, emedan man derigenom .. hoppas att bli ansedd som en diminutiv Mæcenas. Tegnér 5: 354 (1824). Med sin diminutiva promenadkäpp. Strindberg Tr. o. otr. 2: 39 (1887, 1890). Fröken N:s röst är alldeles för diminutiv för ett så stort (sång-)parti. AB(L) 1895, nr 269, s. 2. Tre barn och en diminutiv barnpiga. Geijerstam Lyckl. män. 136 (1899). Ett par diminutiva kryddsängar. Gellerstedt Gläntor 40 (1909).
II. sbst.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] språkv. ord (i sht nomen, särsk. sbst.) som medelst särskild afledningsändelse l. på annat sätt bildats af ett annat o. som betecknar (l. urspr. betecknat) samma begrepp som detta men i förminskad skala, ofta användt bl. för att åt det begrepp grundordet uttrycker gifva en biton af smeksamhet, hjärtlighet, ömhet o. d. l., å andra sidan, af medömkan, ringaktning, hån o. d.; stundom (särsk. för den moderna svenskans l. de andra moderna skandinaviska språkens vidkommande) i utvidgad anv. om sammansatt ord som uttrycker nyss framhållna relation i förh. till det i ssgn ingående hufvudordet; jfr FÖRMINSKNINGS-ORD; motsatt AUGMENTATIV, sbst. Tiliander Gen. i ty. 68 (1670, 1691). Diminutiva felas oss. Columbus Ordesk. 62 (1678). Björkegren (1784; under diminutif). Dim(i)nutiver brukas (i it.) stundom såsom smekord: t. ex. .. poverino, poveretto, poverello, stackars liten, af povero, stackare. Scheutz Müller o. Sommer Ital. läsb. 290 (1819, 1833). Svenskan (bildar) genom sammansättning (med ’små') en mängd Diminutiver (förminskningsord), hvilka i andra språk ofta utmärkas genom förändring af ordens ändelse: Småstad, .. Smårolig, .. Småle .. o. s. v. Enberg Sv. spr. 229 (1836). Ett eget slags diminutiver utgöra de ord, som beteckna vissa djurs foster, medelst tillägg af ordet unge: Dufunge, Harunge, ..; äfven Barnunge (om ett litet barn); och stundom, i skämtsam stil, om liflösa ting; t. ex. Bokunge, Brefunge. Därs. (Den ryske) bonden kelar .. med djuren och tilltalar dem med vänliga diminutiver. VL 1904, nr 245, s. 4.
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (mindre br.; stundom med skämtsam l. en smula ringaktande anstrykning) bildl. för att beteckna ngt ss. iögonfallande litet (o. obetydligt) i jämförelse med hvad som kan anses för det typiska l. normala; förminskad (l. svagare l. lindrigare o. d.) form (af ngt). Likt flere andre Sjukdomar, har äfven .. (influensan) sitt diminutivum (nämligen snufva). P. v. Afzelius i Litt.-tidn. 1795, s. 452. Ett diminutif af .. Lärodikten. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 536 (om ett visst slag af epigram). Man hade också (vid småbarnsteatern) en orkester, bestående af trenne små pipare och ett diminutiv af trumslagare. Sturzen-Becker 2: 200 (1844, 1861). (Världsförakt) lärer vara ett framstående drag i mitt lilla diminutivum af karaktär. K. A. Tavaststjerna (1879) hos Söderhjelm Tavaststjerna 20. Ett litet diminutivum till kvinna. I. Aminoff i Vår flotta 1911, s. 22.
Ssgr (till I 1): DIMINUTIV-BILDNING3001~, äfv. 1003~20. dels abstr., dels konkret om ord som bildats medelst diminutivändelse. I arabiskan sker diminutivbildningen genom vokaländring: af kelb, hund, blir kuleib, liten hund; de bekanta kvinnonamnen Suleika, Suleima äro smeksamma diminutivbildningar. Richert Kons. ljudl. 136 (1866). Deminutivbildningar (i ryskan) .. vilka ofta ha en meliorativ eller pejorativ anstrykning (användas för att uttrycka välvilja eller förakt). Ekblom Ry. gram. 157 (1911). —
-NAMN~2. (mera tillfälligt) om diminutivbildning till personnamn (förnamn). (När kvinnor nödgas hos tsaren) Supplicera om något, så skrifwa dhe sigh för tienarinnor och pupiller medh diminutiv nampnet. Barckhusen Cotossichin 131 (1669). —
-SUFFIX~02. diminutivändelse. Danielsson Gram. anm. 1: 29 (1881). Svaga spår ha vi (i den moderna sv.) af det gamla inhemska diminutivsuffixet -ling, specialiseradt till djurs ungar, t. e. gässling .. till gås. Noreen Vårt spr. 5: 386 (1909). —
-ÄNDELSE~200. jfr -SUFFIX. De vanligen så kallade augmentativ- och diminutivändelserna, genom hvilka ett och samma substantivum kan erhålla ökad, minskad eller föraktlig betydelse. Hagberg Ital. spr. 22 (1863, 1882). Ekblom Ry. gram. 157 (1911).
Spoiler title
Spoiler content