SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DIMITTEND dim1itän4d, äfv. di1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er, äfv. (med lat. böjningsändelse) -endi -än3di2; l. (numera knappast br.) DIMITTENDUS -än3dus2, m.; best. -enden—40, i best. anv. dock vanl. utan slutartikel; pl. -endi—32 l. -ender—40. Anm. I ä. tid användes ordet med genomgående lat. böjning, t. ex.: Den mogenhet, som fordras af en Dimittendo. Skolordn. 1724, s. 6 (i bet. a).
Ordformer
(dimittendus Skolordn. 1807, s. 47 (i bet. a). Ahnfelt Stud.-m. 1: 160 (1857; ack.))
Etymologi
[jfr d. dimittend; af lat. dimittendus, gerundivum af dimittere (se DIMITTERA)]
a) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) motsv. DIMITTERA 3 a: lärjunge som står i begrepp att aflägga afgångsexamen vid ett läroverk, särsk. ett högre sådant, abiturient. I mathematik ryckte jag fram vida utöfver det vanliga målet för dimittender. Ahnfelt Stud.-m. 1: 53 (1857). G. Dalin (1871).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (nästan bl. i Finl., föga br.) motsv. DIMITTERA 3 b; särsk. om teologie studerande som står i begrepp att aflägga dimissionsexamen (se d. o. c). (Dimissions-)betyget bör innehålla Facultetens yttrande om Dimittendens seder och uppförande. SPF 1846, s. 137. FFS 1886, nr 4, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content