[af ovisst ursprung; jfr dock nt. dinen, svälla (om hafvet l. om en kroppsdel), sik dunen, spänna ut sig, svälla (t. ex. om segel), ä. holl. dijnen, svälla, äfv. svalla, bölja, fris. dînen, thînen, svälla (jfr DYNING)]
sjöt. hala en tross i långa, ’sugande' tag; i sht ss. vbalsbst. i uttr. lång din. Sker halningen mycket långsamt och jämnt, så dinar man. Wrangel Sv. fl. bok 68(1898). ”Lång din”, säger då (vid långsammaste halning) skepparn, och man kan stundom också få höra: suga. Därs.
SAOB
