publicerad: 1915
DINGLA diŋ3la2 (di´ngla Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (i bet. 4; Lönnrot Fin.-sv. lex. (1880; under väikerö), Hahnsson (1888)).
(i sht hvard.)
1) [jfr motsv. anv. i d., nor. o. nyisl., äfvensom af nt. dungeln, eng. dangle] hänga slappt o. slänga hit o. dit, hänga o. slänga, röra sig af o. an; jfr DANGLA 1. Lijten Knijf är man (dvs. bara) tre alnar lång, som dinglar wid hans sida. Columbus Ordesk. 69 (1678). Dingla, hangen und schockeln wie Ohrgehänge. Lind (1749). Det var på en gång ömkligt och löjligt att se, hur rabulisten luffade med sitt ena qvarvarande och kring benen dinglande frackskört. Blanche Tafl. 1: 292 (1845, 1856). Han må akta sig, att han icke en vacker dag får dingla i galgen. Dalin (1850). Bössan .. (hade i remmen) dinglat på min rygg. Blanche Tafl. 3: 14 (1857). Ehuru det icke så sällan behagade henne att på skämt locka vederbörande med lilla guldhjertat, som dinglade i halsgropen. Lundgren Mål. ant. 1: 417 (1874). Kappan löst kastad öfver axlarne med ärmarna dinglande. Ödman Vår- o. sommard. 1: 7 (1882, 1887). Det ser .. illa ut när tömmarne dingla mellan benen på den körande. Wrangel Handb. f. hästv. 489 (1885). Från en tredje (tvärbalk) dinglade sjöstöflar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor. Strindberg Hems. 19 (1887). Gå med trasiga knapphål och dinglande knappar. Hierta-Retzius Arb.-stug. f. barn 111 (1897). Gå med slarfvig hållning, krokiga knän och dinglande armar. G. W. M. Fleetwood i Ped. tidskr. 1898, s. 37. Den guldkedja med petschaft, hvilken nu dinglade på den blommiga västen. Geijerstam Lyckl. män. 100 (1899). Spindlar dinglade öfveralt i trådar som tycktes vara fästade i det gråå diset. Forsslund Djur 11 (1900). Sparka och ringa med benen som med två dinglande klockkläppar. Därs. 244. En liten träkåk, bärande en dinglande skylt med ordet ”Hotell” på. Ödman Resebild. 77 (1903, 1907). Kogret, som dinglar och dänger på ryggen. Hedin Transhim. 1: 479 (1909). (Judens) dinglande korkskruvslockar vid öronen. Dens. Fr. pol t. pol 1: 74 (1911). — särsk.
b) om frivillig rörelse (jfr 2). Under måltiderna hängde .. (morianen Badin) sig dinglande mellan konungens och drottningens stolar. Crusenstolpe Medalj. 212 (1854).
2) [jfr d. dingle med benene, hon gaar altid og dingler med hovedet] i förb. dingla med något, bära l. hålla ngt på ett sådant sätt att det dinglar (se 1), låta ngt dingla. Nordforss (1805). Sitta och dingla med benen. Dalin (1850). Der står en .. piga och dinglar med en kopparflaska. Palmær Eldbr. 218 (1851). Dingla .. med armar och ben. Hahnsson (1888). Ett par små paket vilja vi ändå sjelfva bära och dingla med. Det ser så jullikt ut. SD(L) 1897, nr 581, s. 3. Värdinnan går omkring förnöjdt dinglande med sina långa örhängen. Angered-Strandberg N. värld. 116 (1898). (Tiggaren) Iros .. / sitter och dinglar med hufvudet så, som om drucken han vore. Lagerlöf Hom. Od. 224 (1908).
3) om föremål som intager en annan ställning än den hängande: vackla hit o. dit; jfr DANGLA 1. Lindfors (1815). Nygren .. ställde ifrån sig sin bleckstake i hvilken en smal dank dinglade. De Geer Hjertkl. 212 (1841). Hahnsson (1888). Hjärtan dingla som på nål / vid sabeltaskans prål. Karlfeldt Flora 37 (1906). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Österg., Smål.; Rietz); jfr äfv. gå å dingla, vara drumlig (Leksand, Rättvik; Ur Västm.-Dala landsm.- fören. saml. (1881)), samt motsv. anv. i d. äfvensom af nt. dungeln samt ä. eng. they quitted, or, to use their own expression, dangled out of the room] (hvard., mindre br.) om lefvande varelse: gå med slapp o. likgiltig hållning o. med osäkra, släpande steg, larfva, vingla; i sht i uttr. gå och dingla, komma dinglande samt i vissa särsk. förb. (se nedan). Meurman (1846). Mandelstam o. Igelström (1905).
4) (i Finl., föga br.) i förb. dingla och dangla, slå dank. Lättjas, Slentra bort tiden, Dingla och dangla. Hellenius (1838; under huinan). Se för öfr. DANGLA 1 slutet.
Särskilda förbindelser:
DINGLA BORT10 4. till 3 slutet: gå bort med osäkra o. släpande steg, vingla bort; jfr DINGLA I VÄG, ÅSTAD. Han .. dinglade .. på sina kullriga träskor bort till ett annat hörn af logen. Benedictsson Folkl. 53 (1887).
DINGLA EFTER10 32, äfv. 40. till 3 slutet: gå efter med osäkra o. släpande steg, larfva efter, vingla efter. Den store pojken gick före, och hans halfvuxna, gängliga bröder dinglade efter.
DINGLA FRAM10 4.
1) till 1: hängande o. slängande komma fram, komma till synes. Där dinglade fram, än hand, än fot. Hallström Skogsl. 20 (1904).
2) till 3 slutet: gå fram med osäkra o. släpande steg, larfva fram, vingla fram. De söndagslediga bonddrängarna dinglade fram på vägen.
DINGLA I VÄG10 0 4.
1) till 2: i förb. dingla i väg med något, bära bort ngt på ett sådant sätt att det hänger o. dinglar. Då tog (katten ungen) .. om hufvudet och dinglade i väg med den utåt gården. Fitinghoff Tafl. 14 (1886).
2) till 3 slutet; jfr DINGLA BORT, ÅSTAD. När han hörde att de redan hade gått, fick han brådtom att dingla i väg efter. De båda (fyllbultarna) .. Rakade utför trappan och dinglade iväg med Karlsson. Engström Kryss 7 (1912).
DINGLA IN10 4. till 3 slutet: gå in med osäkra o. släpande steg, larfva in, vingla in. Han hade varit ute på landet och dansat hela midsommarnatten, och nu på morgonen dinglade han på trötta ben åter in till staden.
DINGLA NED l. NER10 4. till 1. En prest .. lät sina långa ben dingla ned ifrån ryggen på (åsnan). Snellman Tyskl. 104 (1842). Den tjocka guldlänken, som från sammetsvästen dinglade ned mot magen. Rydberg 8: 151 (c. 1855). Örhängen voro allmänt brukliga och stora skulle de vara, så att de dinglade långt ned efter halsen. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 14 (1865). En schal så lång, att dess spetsiga flikar med sina halfslitna fransar dingla ned på skorna. Benedictsson Efterskörd 123 (1888). — särsk. under dinglande rörelser komma ner, vingla ner. Ångvinschen går och lätt och ledigt dinglar lådan ned i lastrummet på en väntande ångare. C. Ramberg i Sv. turistfören. årsskr. 1904, s. 289.
DINGLA UT10 4.
1) till 1. Det såg obehagligt ut då han lämnade (’trampolinen') .. och dinglade ut öfver afgrunden. Hedin Transhim. 3: 523 (1912; om en person som på en spänd kabel firade sig öfver en klyfta).
2) till 3 slutet: gå ut med osäkra o. släpande steg, larfva ut, vingla ut. I söndags dinglade han ut till skogen som vanligt.
Ssg: (tillfällig, till 1): DINGEL-BEN30~2. Där satt .. (gossen) lugn med sina knubbiga dingelben och blickade trohjärtadt (på modern). Dagens tidn. 1913, nr 270, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content