[jfr t., eng. o. fr. dingo, taget från ngn numera utdöd australisk dialekt från Nya Syd-Wales]
benämning på en i Australien (o. på Sumatra) lefvande, vild l. stundom halftam hund(art), Canis dingo Blbch. Ödmann White 93(1793). Dingo, en hundart, Nya Holländarnes enda husdjur. Palmblad Lärob. i geogr. 242 (1835, 1851). Dingons utseende, färg och hela väsen erinra om räfven, ehuru den förre är mycket större och starkare än Mickel. 1 Brehm 1: 152(1874). Det enda större rofdjuret (i Australien) är ”dingon” en vild hundart som gjorde stor skada på fårhjordarna; derföre har man nästan utrotat honom med stryknin. G. Hjelmerus i Verdandi 1886, s. 236. En australisk stam, som har dingon (den inhemska hunden) till sitt totem, tjuter och går på alla fyra vid sin totemfest. Nilsson Prim. rel. 45(1911).
Ssgr: DINGO-DANS30~2. Djurdanser hos naturfolken äro emu-, dingo-, grod-, fjäril- och kängurudanser. Norlind Sv. folklore 20(1911). —
-HUND~2. Fries Årsber. t. VetA 1836, s. 34. Den så kallade dingo-hunden (Canis dingo), af hvilken en varietet anträffas på Sumatra. Reuter Djurgeogr. skildr. 110 (1903). —
