1) eg.: som angår l. rör l. tillhör l. utmärker guden Dionysos l. hans kult l. dyrkan; jfr BACKISK.Loenbom Gr. antiqv. 118(1825). Den Dionysiska chorsången. Palmblad Fornk. 1: cxix (1843). Den Dionysiska cultens seger. Därs. cxx. De Dionysiska högtiderna. Därs. cxxvi. Den dionysiska kransen (dvs. priset i den dramatiska täflingen vid Dionysierna) innebar ett fribref på en årlig lön .. af staten. Därs. 2: 401 (1844). 2 NF(1906). — särsk. i mots. till APOLLINISK.Den ”klassiska” forntiden kände till och benämde två arter af musik: en apollinisk och en dionysisk. Wegelius Mus. hist. 296(1892). En dionysisk konsthänförelse, ur hvars kamp med ett apolliniskt, lugnt och klart formgifvande element enligt .. (Nietzsches) antagande den attiska tragedien framgått. NF 20: 1695(1898); jfr 2. Friedrich Schlegel var den förste, som inpräglade orden ”apollonisk” och ”dionysisk” och kanske också anade det oerhörda problem, som ligger förborgadt i dem. LD 1904, nr 274, s. 3.
2) [efter motsv. anv. i t.; jfr det sista språkprofvet under 1] i allmännare anv., i fråga om annat än antika kultförhållanden: (på Dionysosfirandes vis) hänryckt, svärmande, lifsberusad. Wrangel Estet. stud. 211(1898). Då det närvarande vissnar, manar man fram det förflutna och skapar i dionysisk yra om detsamma till bild. Vetterlund Stud. o. dikt. 43(1901). (Beethovens 7:de symfoni) i sin dionysiska lifsberusning och sin icke desto mindre stränga form. SD(L) 1903, nr 27, s. 5.
