DIPPELIANISM dip1eli1anis4m l. 010—, r.; best. -en.
Etymologi
[bildadt af namnet på lärans upphofsman, den tyske läkaren, kemisten o. teologen J. K. Dippel († 1734) (jfr DIPPELIAN o. DIPPELSOLJA)]
kyrkohist. (benägenhet för l. hyllande af) Dippels mystiskt-svärmiska lära. Cavallin Herdam. 4: 136 (1857). Tollstadius .. nekade .. enständigt till anklagelsen för dippelianism och blef omsider .. frikänd. Cornelius Handb. i sv. kyrk. hist. 291 (1867, 1892). Vid den tid, då lagen (om religionsfrihet) utkom (näml. 1781), började den s. k. nya sekten sprida sig i Stockholm; det var ett slags återupplifvad dippelianism. Odhner G. III 2: 46 (1896).
