DIRRA dir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -NING.
Etymologi
[ehuru anträffadt i nutida sv. dial. (Södra Möre), är ordet i riksspråket helt visst lånadt af d. dirre; jfr nor. dirra; se för öfr. DARRA, v.1]
(i vitter stil, föga br.; jfr anm. nedan) darra, dallra, vibrera, skälfva; i sht om nerver o. spända strängar samt sådant som kan jämföras därmed; kan stundom återgifvas med: rysa; ss. vbalsbst. stundom: ilning; med subjektsväxling: som väcker förnimmelse af dallring o. vibration. Badet var för varmt, det ger en inre torka; det kryper och dirrar i hvarje nerv. Hallström Bianca Cap. 72 (1900). Ensam han satt under år, och som dirrande kölden / kände han endast sig själf. Dens. Skogsl. 145 (1904). Mina lustars känslosträngar dirra / som strängar af en lyra, bragt ur tonen. N. Runeberg Dikt. 11 (1909). En stark och fyllig, dirrande ton som från en basfiol. J. E. Ljungquist i Sv. turistfören. årsskr. 1909, s. 51.
Anm. 1:o. Ordet måste redan i slutet af 1880-talet hafva användts af ngn svensk förf. (kanske snarast Ola Hansson; se Warburg Rydberg 2: 716 (1900)). I dikten ”Lifslust och lifsleda” lägger Rydberg förlöjligande detta ord i munnen på den dekadente ”intelligensaristokraten”, då denne skall tala om sina förfinade förnimmelser. Dina muskler .. äro genomväfda med råa bondnerver. Mina nerver däremot! De ”dirra” vid minsta dallring af etern. Rydberg Dikt. 2: 140 (1891). En ultrafin, hyperestetisk ”dirring” af djupaste lifsleda. Därs. 142.
2:o. Ordet dirra torde alltjämt af de flesta uppfattas ss. en mer l. mindre stötande danism; jfr: Ordet dirra är ej svenskt. Wirsén Krit. 417 (1901; anmärkt beträffande dess anv. hos Hallström 1900).
SAOB
