SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DIS di4s, sbst.2, n. (Benedictsson Ber. o. utk. 241 (1888), Hallström Lyrik 143 (1889, 1891) osv.), äfv. r. (Tavaststjerna Marin 12 (1890: morgondisen), Lindgren Mus. stud. 154 (1896), Bergman Drömmen 12 (1904) m. fl.); best. -et, ss. r. -en.
Etymologi
[ehuru anträffadt i nutida sv. dial. (norra Uppl.), synes ordet i riksspråket, där det är uppvisadt först från 1880-talet (äldsta ex.: ”regndis” Hansson 1 Dikt. 11 (1884), ”solguldsdis” Därs. 59), åtm. väsentligen, vara ett litterärt lån från d. dis, r. (bildadt till d. diset, disig; se vidare DISIG); jfr fris. diish, holl. dijs, äfvensom DISA, sbst.2]
1) om mycket tunn o. lätt dimma l. öfverhufvud hvarje oklarhet l. grumlighet i luften (solrök o. d.) som minskar sikten o. kommer aflägsnare föremål att framträda mer l. mindre otydligt l. helt utplånas; jfr DISA, sbst.2, äfvensom DIMMA, sbst. Ett lätt (luftigt, ljust, tunt, genomskinligt) dis hvilade (l. bredde sig) som en slöja öfver fjärden. Landskapet förtonade i ett hvitgrått (blåaktigt, rödaktigt, ljusviolett) dis. Benedictsson Ber. o. utk. 241 (1888). Under högblå himmel / i hvitnande soligt dis. Hallström Lyrik 143 (1889, 1891; rimmande med Paris). En .. kuststämning med saltskum, grå dis och öde hafsvidder. Lindgren Mus. stud. 154 (1896). När solen, gyllenröd, dalar öfver Ombergs granskogsås och en varm, violett dis gjuter sig öfver vatten och vassar. Rosenius Und. skilda himmelsstr. 143 (1903). Disen hade tätnat till tjocka. Bergman Drömmen 12 (1904). Längst bort i blånande dis skymta Kolmårdens skogprydda bergsryggar. VL 1906, nr 125, s. 2. Dagen ingick med en jämngrå novemberhimmel och en smula dis i luften. Därs. 1907, nr 259, s. 5. Från den väldiga gula skorstenen .. bolmade rökmassorna och lade sig akterut i en brun strimma, som längst nere vid horisonten blef till ett stillastående gråaktigt dis. Nyblom Fantast. hist. 31 (1910). — i mera tillfällig anv. om annat än yttre, atmosfäriska förh. Å källaren Thule (sutto) .. bondpatroner och skogsbönder i samspråk, rök och dis. Högberg Frib. 85 (1910). — jfr EFTERMIDDAGS-, GRÅ-, MORGON-, REGN-, RÖK-, SILFVER-, SNÖ-, SOL-, STENKOLS-, VINTER-, VÅR-DIS m. fl.
Anm. till 1. I st. f. detta ord användes i sjömansspråket vanl. DISA, sbst.2, l. MIST.
2) bildl. Den blygråa disen i hans egen bittra tankevärld. Högberg Baggböl. 2: 121 (1911).
Ssg: DIS-FYLLD3~2. Dagen före julaftonen var det, och det tidiga, disfyllda mörkret föll hastigt på. Gellerstedt Fr. hult 141 (1904, 1906).
Anm. Tillfälliga verbalbildningar till ordet föreligga i disa di3sa2, ’ligga l. sväfva o. d. som ett dis': Som silfver disar rökens / flor om död syren. Österling Offerkr. 95 (1905), samt i förb. disa (l. möjl. disas?) bort di1sa(s) bor4t, ’upplösas i dis o. förtona (i ngt)': Hollands genomskinliga luft, disande bort i ett pärlgrått töcken när det mulnar. Levertin 23: 108 (1888).
Spoiler title