[jfr t. o. eng. disgrace, af fr. disgrâce, en i anslutning till grâce (se GRACE) skedd förfranskning af it. disgrazia, mlat. disgratia]
(numera föga br.) onåd; äfv. konkretare, närmande sig bet.: yttring af l. bevis på onåd; jfr DISGRACIERA.At komma migh hoos E(ders) N(åd) ij disgratie och misstancker. Oxenst. brefv. 11: 513(1633). Jag (blef) för några dagar sedan utaf en synnerlig person .. bragt uti disgrace hos hennes majestät. Ekeblad Bref 1: 320(1654). Swedberg Schibb. 265(1716). Hvad som mycket tillvunnit konungen nationens hjärta, är Reuterholms disgrace, som uppväckt en allmän glädje. N. v. Rosenstein (1796) i Sv. mem. o. bref 9: 73. Det är förskräckligt .. hvad Nolsjö råkat i tante Lauras disgrace! Knorring Förhoppn. 3: 173(1843). Denna lilla befordran .. kunde nästan anses som en disgrace. Wingård Minnen 3: 116(1846). Ekbohrn Främ. ord(1868). Lönnberg Cas. 36(1882; lagdt i munnen på en gammal gustavian).
Anm. I ordböcker upptagas för ordet disgrace äfv. ett par andra bet., näml. a) [jfr motsv. anv. i fr.] missöde, olyckshändelse. Sahlstedt(1769). Andersson Frem. ord(1845, 1857). G. Dalin(1871). b) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] brist på behag, klumpighet. NF(1880). Ekbohrn Främ. ord(1904). Ngn synnerlig spridning i sv. hafva dessa anv. sannol. aldrig haft.
