DISHARMONIERA dis1harmω1nie4ra, äfv. 0100— (-ω-, äfv. -o-, sällan -å-), i Sveal. äfv. -e3ra2 (dissharrmonièra Dalin), v. -ade.
Etymologi
[sannol. efter t. disharmonieren; jfr eng. disharmonize, tr. o. intr., fr. désharmonier o. désharmoniser, tr.; jfr DISHARMONI]
brista i l. sakna harmoni l. samstämmighet, ej stå i samklang; motsatt HARMONIERA.
Anm. Ordet uppgifves af Dalin (1850) ss. mindre br.
1) om toner, ackord o. d.: ej stämma samman, ej harmoniera; skorra (mot hvarandra); jfr DISHARMONI 1. Dalin (1850). Rösterna disharmoniera. Hahnsson (1888).
2) brista i öfverensstämmelse, icke passa ihop, stå i strid (med), strida (emot); jfr DISHARMONI 2. Då skönhet är det fullkomligas harmonierande sinnliga form, måste .. det obehagliga vara det ofullkomligas, det dåligas disharmonierande sinnliga form. Polyfem V. 16: 1 (1812). Dalin (1850). Denna omedvetna realism disharmonierar knapt med den fromt religiösa ton, som genomgår stycket (ett visst religiöst skådespel fr. 1500-talet). Schück Sv. lit.-h. 1: 601 (1890). Fordran på att uttrycket icke får disharmoniera med personligheten och dennas stämning för ögonblicket. Larsson Poes. log. 71 (1899). — särsk. motsv. DISHARMONI 2 a: vara oense, ej sämjas. Dalin (1850).
