DISGRACIERA dis1grasie4ra l. disgras1- l. disgra1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. disgraciieren, eng. disgrace, af fr. disgracier, en i anslutning till grâce (se GRACE) gjord förfranskning af it. disgraziare, till disgrazia (jfr DISGRACE)]
(numera föga br.) om regent l. annan makthafvande person: undandraga (ngn) sin nåd l. välvilja; i sht i p. pf.: fallen i onåd; äfv. i substantivisk anv.: person som fallit i onåd, misshaglig person. Här har gådtt .. (ett rykte) att papa wore disgraseratt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 81 (1693). Bergeström Ind. bref 132 (1770). Ministern inkommer i detsamma för att säga dem att han är disgracierad. Allm. journ. 1815, nr 289, s. 3. StorHerren (har) disgracierat sin gunstling, Ali Pascha. G. Floderus (1826) i Handl. t. C. XII:s hist. 4: 74. (Jag blef) lekkamrat med den unge Kronprinsen (sedermera G. IV A.), men också tidigt disgracierad. Wingård Minnen 1: 5 (1846). Dalin (1850). Alla, hvilka hade något att önska, hoppas eller frukta af makten, skydde ända till åsynen af en disgracierad, för att icke misstänkas att med honom stå i förbindelse. Crusenstolpe Medalj. 259 (1865). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904).
