DISKURSIVE dis1kursi4ve l. 30~20 l. 40~10, adv.
Etymologi
[jfr d. discursive, t. diskursive, af mlat. discursive (Thomas ab Aqvino), af mlat. discursivus (se DISKURSIV); jfr äfv. eng. disc(o)ursively]
1) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (numera knappast br.) under (form af) diskurs l. samtal; jfr DISKURS-VIS, DISKURSIV 2. Derföre kunde denne gången där om inthet säijes, uthan hvadh som discursive skiedde. Oxenst. brefv. 1: 324 (1626). Hr Landtmarskalken .. betackade, at .. (medlemmarna i utskottet) discursive sig uthläto. RARP 9: 20 (1664). Pfeiffer (1837). G. Dalin (1871).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera knappast br.) i förbigående, helt apropå (se d. o. I 1 c). Himmel, ack! der damp han hufvudstupa, / Discursive, brodren Per. Bellman 5: 293 (1793). Discursive, .. i förbigående. G. Dalin (1871).
