DISPENSABEL dis1paŋsa4bel, äfv. -än- l. -en-, adj. -bla.
Etymologi
[afl. till DISPENSERA (jfr särsk. d. o. 4); jfr holl. o. t. dispensabel, eng. dispensable, ä. fr. dispensable, mlat. dispensabilis]
nästan bl. jur. som kan blifva föremål för dispens; vid hvilket dispens kan gifvas. G. Dalin (1871). Winroth Civilr. 1: 38 (1898). Dispensabla led. Därs. 3: 8 (1901). Dispensabelt förvandtskapshinder. Därs. Dispensabla äktenskapshinder, d. v. s. sådana, hvilkas verkan Kungl. Maj:t kan genom särskildt beslut (dispens) undanröja. Björling Civilr. 231 (1908). — jfr INDISPENSABEL.
