DISSENSION dis1änʃω4n l. -en-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. dissension, af lat. dissensio (-ōnis), meningsskiljaktighet, oenighet, vbalsbst. till dissentire (se DISSENTIERA)]
(numera knappast br.) meningsskiljaktighet; äfv.: oenighet, tvedräkt, misshällighet; jfr DISSENSUS. (Att) först söka fred medh Pohlen och sedhan stifta dissension emillan dhem och ÖsterRijke. RARP 6: 302 (1658). Altför underlig är dissensionen emellan de nygifte (dvs. G. IV A. o. drottningen): så tidigt, och så fortfarande! Porthan Bref t. Calonius 455 (1798). Ekbohrn Främ. ord (1868; äfv. i den postuma uppl. 1904). — Anm. I följ. språkprof förekommer ordet betydligt tidigare: Till dett seniste trengde (de upproriska undersåtarna) h. k. M:t ther heden (dvs. därhän) att ställa sig till mottvärn och dissention. RA 1: 353 (1544). Sannol. föreligger dock skriffel för: defension.
