DISSENTER disän4ter, m.||ig.; best. -n; pl. -s l. =.
Etymologi
[liksom t. dissenter af eng. dissenter, person som hyser afvikande mening (särsk. i religiösa ting), särsk. den som i England l. Skottland skiljer sig från gemenskapen med den officiella kyrkan, afl. af dissent, af lat. dissentire (se DISSENTIERA)]
eg.: icke liktänkande, person som hyser en (från flertalet) afvikande, oppositionell uppfattning i religiösa ting l. som på grund häraf skiljer sig från gemenskapen med en viss (officiell l. ortodox) kyrka; jfr DISSIDENT; i sht i pl.
a) i fråga om eng.-skotska förh.: benämning på de protestanter som icke tillhöra i England den episkopala kyrkan, i Skottland den presbyterianska; jfr NONKONFORMIST. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 119. (Engelska kyrkan) kallas .. episkopal-kyrkan, och, i motsats emot .. dissenters, högkyrkan. Anjou Kyrkoh. 80 (1842, 1867). Då .. (Jakob II) uppstigit på tronen .., var honom (det anglikanska prästerskapet) behjelpligt att förfölja dissenters. Bolin Statsl. 2: 87 (1871).
b) i fråga om kyrkliga förh. i andra länder, t. ex. i Sverge. Det är dissenterna — icke de protestantiska stats-kyrkorna — som de sista verldshistoriska bedrifter på .. (missionsfältet) tillhöra. Geijer I. 5: 409 (1847). Nu gällande lag för dissenters (”olika tänkande”) är af år 1873 med ändringar år 1880. Aldén Medb. 1: 118 (1884, 1896). ”Läsarnes” och andra dissenters samvetsfrihet. (Schück o.) Warburg 2 Litt.-h. IV. 1: 60 (1915).
-KAPELL~02. Att dissenterkapellen fyllas af andäktiga, under det statskyrkans tempel stå tomma. Lundin N. Sthm 186 (1888). —
