DISSIPATION dis1ipatʃω4n l. -aʃ-, äfv. 01— (- - -tschón Dalin), r. (f. Dalin(1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. dissipation, holl. dissipatie, t., eng. o. fr. dissipation, af lat. dissipatio (-ōnis), förskingring, upplösning, vbalsbst. till dissipare (se DISSIPERA)]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng., fr. o. lat.] (numera knappast br.) motsv. DISSIPERA 1:upplösning; förskingring. Om ministrarne få hand om de allmänna cassorna, så behöfva de blott akta sig för större dissipationer, för at blifva qvitt de besvärliga Etats generaux. Litt.-tidn. 1797, s. 194 (efter Sieyès).Dalin(1850). Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904). NF(1880).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] (numera föga br.) motsv. DISSIPERA 2:förströelse, förlustelse. De dissipationer, som sommaren för med sig, lofvar mig ingen särdeles ledighet, som iag nu kan se förut. Lagerbring Skr. 154(1779). Jag blir nödsakad att i sommar göra läsning till mitt förnämsta tidsfördrif, om icke just för nyttan, likväl för dissipation. Tegnér (1802) hos Wrangel Tegn. släktm. 245. Hon var redan på väg att begagna utbrott, då jag kom emellan och till dissipation berättade henne, att jag varit och friat! Almqvist Tre fruar 3: 239(1843). Dalin(1850). Gourville hade blott varit .. en dissipation för hennes tankar. Ridderstad Samvetet 2: 410(1851). Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904). 2 NF(1906).
