DISSONANT dis1onan4t, äfv. -å- l. -ω-, adj. o. sbst. r.; ss. adj. n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr holl., t., eng. o. fr. dissonant; af lat. dissonans (-antis), p. pr. af dissonare (se DISSONERA)]
I. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] († utom i b) adj.: missljudande; motsatt KONSONANT. Dissonant, missklingande, som strider emot harmonien. Pfeiffer (1837). Dissonant, missljudande. Gynther Conv.-handlex. (1846).
a) [jfr motsv. anv. i ä. fr.] om röst l. (ton hos ett) musikinstrument: falsk, ostämd, illaljudande. (Armenierna sjunga sina mässor) med dissonanta röster, som ljuda nog illa i främmande öron. M. G. Wallenstråle i Sv. Merc. 1763, s. 575. Dissonant. Ostämmig. Som låter illa. Sahlstedt (1769).
b) [jfr t. dissonante töne, eng. dissonant notes and chords, fr. des accords dissonants] (fullt br.) mus. om ton l. intervall l. ackord: som åstadkommer l. bildar l. utgör en dissonans; dissonerande. Ju flere partialtoner koincidera, desto konsonantare är klangen, ju flere åter råka i sväfningar, desto mer dissonant blifver den. A. Lindgren i Sv. musiktidn. 1885, s. 123 (efter Helmholtz). Dissonanta toner, (dvs.) indirekt besläktade eller till samma treklang icke hörande toner. Ekbohrn Främ. ord (1904).
II. sbst. mus. dissonerande ton, dissonerande intervall; i ä. tid väl äfv. om dissonerande ackord; motsatt KONSONANT. För variation och consonanternes uphöjning (dvs. framhäfvande) och förädling infördes äfven Dissonanternes bruk. SP 1779, s. 386. Dissonanter (missljud) äro sådane toner eller intervaller, som utan sammanhang med något föregående eller efterföljande intervall, förefalla örat obehagliga. Byström Vierling 39 (1821). Franco af Köln (omkr. 1200) var den förste, som erkände tersen, och Jean de Muris (omkr. 1300) den förste, som erkände sexten såsom konsonant, hvaremot för den sistnämnde, liksom i allmänhet för kontrapunktisterna, qvarten gällde som dissonant. NF 3: 1267 (1880).
