SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISSOLUT dis1ωlɯ4t l. dis1o- l. dis1å-, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr dan. o. t. dissolut, eng. dissolute, fr. dissolu, af lat. dissolutus, lös, obunden, sedeslös, lättsinnig, slapp, p. pf. af dissolvere (se DISSOLVERA); jfr äfv. ABSOLUT, RESOLUT]
1) [jfr motsv. anv. i d., t., eng., ä. fr. o. lat.] (knappast br.) upplöst. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904).
2) [jfr motsv. anv. i d., t., eng., fr. o. lat.] (numera föga br.) lättsinnig, utsväfvande. Itt dissolut och ogudachtigt Lefwerne. Laurelius Rel.-sp. 318 (1655). Den förrige pædagogus Johannes Nobelin (har) .. som en dissolut person .. här fördt ett oskickeligit lefverne. Växiö domk. akt. 1705, nr 407. Dissolut, ostyrig, otam. Swedberg Schibb. 266 (1716). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878; äfv. i den postuma uppl. 1904).
Spoiler title