SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISSONANS dis1onaŋ4s, äfv. -å- l. -ω- (- -nánngs Dalin), r. (f. Dalin (1850), Lundell; m. Lindfors (1815)); best. -en; pl. -er ((†) -antier Londée Kellner 67, 95 (1739; men sid. 95 äfv.: -antzer)).
Ordformer
(förr ofta skrifvet -ance; -antz Londée Kellner 14, 67, 90, 95 (1739), -anz (Palmblad o.) Hæffner i Phosph. 1810, s. 52 (: dissonanzerna))
Etymologi
[jfr holl. dissonantie, t. dissonanz, eng. o. fr. dissonance; af senlat. dissonantia (motsv. gr. διαφωνία, missljud, skiljaktighet, oenighet), till dissonans (jfr DISSONANT), p. pr. af dissonare (se DISSONERA); jfr ASSONANS, KONSONANS, RESONANS]
Dissonans, miszliud, miszklang. Swedberg Schibb. 266 (1716).
1) förhållande(t) att två l. flera toner, då de ljuda samtidigt, ej hopsmälta till en tonsinnet tillfredsställande enhet; ackord l. förbindelse af toner som höra till olika klangar; intervall mellan två toner af nämnda slag; äfv. om enskild ton som ej tillhör samma klang som en annan hvarmed den står i samband l. som de andra i ett ackord; vanl. mus. om en af kompositören till ett musikstycke åsyftad tonförbindelse osv. (motsatt KONSONANS), men äfv. ngn gg mera tillfälligt om annat (oafsiktligt) missljud l. ’slitning' vid utförandet af musik. Förbereda (äfv., nästan bl. förr, preparera) en dissonans, (i den stränga satsen) låta den ton som åstadkommer l. bildar dissonansen uppträda konsonerande i föregående ackord; upplösa (förr äfv. resolvera) en dissonans, låta den öfvergå i en konsonans. Emedan som Consonantierna allena i en Music klinga altför enfaldigt och fromt, så måste de nödvändigt med Dissonantier beblandas. Londée Kellner 67 (1739). En Dissonance bör först prépareras och sedan resolveras. Miklin Marpurg § 12 (1782). Dissonanserna smälta samman i harmonier. Bremer Grann. 1: 292 (1837). Genom dissonancer uttryckas ofta häftiga passioner. Drake Gollmick 51 (1842). En skärande dissonans (sextackordet f, a, d i de lägre blåsinstrumenterna jemte en förhållning b i flöjter, oboer och klarinetter). Bauck 1 Mus. hist. 206 (1862; i fråga om finalen af Beethovens nionde symfoni). Rätt många (af de högre öfvertonerna) bilda dissonans med grundtonen. Björling Klangf. 43 (1880). Dissonansen är antingen väsentlig, d. v. s. utgörande en nödvändig del af ett sjelfständigt ackord, eller tillfällig, d. ä. en ackordfrämmande och öfvergående tonförbindelse. Till det senare slaget räknas genomgående noter, vexelnoter, förhållningar och anticipationer. NF (1880). Denna not är en skarp dissonans. Norman Mus. upps. 142 (1884, 1888). Konsonans och dissonans, ”samljud och särljud”, äro de båda hufvudbegreppen i harmoniläran. A. Lindgren i Sv. musiktidn. 1885, s. 113. En kraftig musik ljöd hela eftermiddagarna (från Blå porteno. Hasselbacken) och sammanflöt på Skansen i de mest skärande dissonanser. De Geer Minnen 1: 232 (1892). Dissonanser äro alla sekunder och septimor, alla förminskade och öfverstigande intervaller. Eklund o. Lundgren Krehl 47 (1912).
2) mer l. mindre bildl. om misshällighet l. oenighet l. konflikt l. ’slitning' o. d. l. om (störande) missförhållande l. (inre) motsats l. motsättning o. d. (som bryter helhetsintrycket), ’missljud'; jfr DISHARMONI 2. Dissonanzerna i menniskolifvet. (Palmblad o.) Hæffner i Phosph. 1810, s. 52. Den rätta poesien måste väl upplösa alla dissonanser i och utom sig, hon måste jämna allt hvad lifvet och verkligheten har ojämnt och skråfligt. Tegnér (1820) hos Wrangel M:a v. Schwerin 96. (Amalia hade en gång trädt) emellan sin far och sin blifvande brudgum, och svalkat, mildrat, upplöst den häftigaste dissonans. Almqvist Am. H. 2: 205 (1840). Inga dissonancer .. störde glädtigheten. Rydberg Ath. 158 (1859; uppl. 1866: missljud). Grammatiska dissonanser skära lika obehagligt i ett känsligt språköra, som musikaliska i ett godt gehör. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 239 (1891). Människoandens oförstörbara, eviga längtan efter upplösningen af denna världs dissonanser i det helas stora slutharmoni. Wegelius Mus. hist. 372 (1893). Alla sociala dissonanser (kunna) ej bringas att försvinna under den timliga utvecklingens former. Ahnfelt Etik II. 2: 105 (1906).
Ssg: DISSONANS-RIK103~2. En hel dissonansrik konsert af skrik, gnissel, smällar och dofva slag. W. Grebst i SDS 1905, nr 96, s. 2.
Spoiler title