Etymologi
[jfr t. distributiv, eng. distributive, fr. distributif, af lat. distributivus, fördelande, distributiv, af distribuere (se DISTRIBUERA)]
2) språkv. fördelande, särskiljande.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. senlat. (Priscianus)] om visst slag af räkneord som angifva det antal (l. huru mycket) som frånskiljes för hvar gång i sänder. Latinets singuli, en i sänder, bini, två i sänder osv. äro distributiva räkneord. Svedelius Fr. gram. 132 (1814). Distributiva tal. 2 NF (1906).
b) [jfr motsv. anv. i t.] om visst slag af konjunktioner (l. adverb). G. Dalin (1871). Distributiva konjunktioner .. indelande konjunktioner, t. ex. dels-dels, än-än. Ekbohrn Främ. ord (1904).
c) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i allm.: som hänför sig till en mångfald hvilken man betraktar i förhållande till de enskilda delar hvaraf den består; som tillämpas på hvarje särskild del af ett helt. Distributiv(t) användning, betydelse, förhållande, karaktär. Kopulan står (i franskan) i singularis, om verbalbegreppet hänföres till hvarje subjekt särskildt (distributivt) eller till endast ettdera i sender med de andras uteslutande. Lidforss Fr. spr. 140 (1867).
3) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (numera knappast br.) log. Man brukar .. åtskilja ett s. k. divisivt eller partitivt (distributivt) Omdöme (t. ex. människan är antingen man eller kvinna) från det egentligen disjunktiva Omdömet (t. ex. människan är antingen förnuftig eller oförnuftig) på det sätt, att det förra afser Subjektbegreppets omfång, det sednare åter dess innehåll. Afzelius Log. 23 (1859, 1864).
