DISTRÄ distre4 l. disträ4 (disträ´Dalin), adj.; n. o. adv. -TT disträt4 l. = (anv. ss. n. o. adv. bl. sporadisk; jfr G. Cederschiöld i Språk o. stil 1912,s. 133); l. (numera knappast br.) DISTRÄTT disträt4, adj.; n. o. adv. =.
[jfr t. o. eng. distrait, af fr. distrait, p. pf. af distraire, af lat. distrahere (se DISTRAHERA); jfr äfv. eng. distract, adj.]
som icke kan hålla tankarna l. uppmärksamheten samlad(e) på hvad som förehafves, tankspridd, förströdd; (sinnes- l. själs)frånvarande; förr stundom närmande sig bet.: virrig, vimmelkantig; jfr DISTRAKTION 4. (Jag spelade lärd,) serdeles var jag distrait och vimmerkant. Dalin Arg. 1: nr 32, s. 8(1733; uppl. 1754: vimmerkantig och sömnlös (tryckfel för sanslös)). Då man är mycket hungrig, kan man ej hålla tankarne länge fästade på någonting eller minnas, utan är distrait. Linné Diet. 2: 132(c. 1750). Han var distrait i sina svar .., och man märkte tydligt, att något mycket vigtigt sysselsatte hans tankar. Lovén Folkl. 93(1847). (Eunucken Ismail) drog upp sin tobakseld och smått disträtt / .. ett rökmoln blåste ut. Sturzen-Becker 4: 16(1862). En distre professor. Norrskensflamman 1907, nr 35, s. 2.— om tillfälle osv. då ngn är disträ. Ett af dessa disträtta ögonblick, då man icke påminner sig det nödvändigaste i samqväm, som är höfligheten. Almqvist A. May 71(1838).
Anm. I bet.: virrig, vimmelkantig har en gg anträffats distrakt [af eng. distract, af lat. distractus, ryckt åt olika håll, p. pf. af distrahere (se DISTRAHERA)]. Olika ämnen giöra mig distract, vimmerkant och tankfull. Dalin Arg. 2: nr 44, s. 1(1734; uppl. 1754: sanslös).
