DIVISOR divi3sor2, sällan -ωr2, stundom 040 (divi`sor Weste), sbst.1, r. l. m. (Weste, Dalin(1850), Lundell); best. -n, förr äfv. -en (Celsius Arithm. 37(1727), Andersson Arithm. 14 (1779; men s. 15: -n); pl. -er div1isω4rer l. di1-. Anm. I äldsta tid förekommer ordet med fullständig lat. böjning, t. ex. Nicolai Comp. arithm. C 4 a ff. (1630).
Etymologi
[jfr d., t., eng. divisor samt fr. diviseur, alla ytterst af senlat. divisor, den som delar, vbalsbst. till dividere (se DIVIDERA)]
a) motsv. DIVIDERA I 5 c: tal hvarmed ett annat tal skall divideras; motsatt DIVIDEND 2; jfr DELARE 1 a.Luth Astr. 9(1584; sannol. att betrakta som lat.). Man sätter divisor under dividendus. Celsius Arithm. 35(1727). Bergklint M. sam. 1: 120(1781; se under DIVIDEND 2). — särsk. (†) inom sjöväsendet o. skeppsbyggeriet: det allt efter olika fartygsklasser skiftande tal hvarmed produkten af fartygets längd, bredd o. nedtryckningshöjd skall divideras för att lästetalet skall fås ss. kvot. Uggla Skeppsb. 64(1848). Den minsta divisor, reglementet har, eller divisorn för första klassen är 104. Witt Skeppsb. 19(1857).
b) faktor som går jämnt upp i en annan; jfr DIVIDERA 5 c; gemensam divisor [jfr eng. common divisor, fr. commun diviseur], faktor som går jämnt upp i hvar o. en af två l. flera andra; jfr DELARE 1 aslutet. Då syrsatta kroppar förenas, är syret i den mindst syrhaltiga en gemensam divisor för de öfriga beståndsdelarnas syrhalter. Berzelius i VetAH 1811, s. 192. Största gemensamma divisorn (maximus communis divisor). Zweigbergk Räkn. 34(1839; det lat. uttr. bibehållet i sista uppl. 1911).
