DIVISORIUM div1isω4rium l. di1-, l. 10302, n.; best. -iet, i best. anv. i sht förr äfv. utan slutartikel; pl. -ier; i bet. 3 numera nästan alltid DIVISOR divi3sor2, sällan -ωr2, stundom 040 (divi`sårr Dalin), sbst.2, r. l. m. (Dalin (1850)); best. -n; pl. -er div1isω4rer l. di1-.
Etymologi
[jfr t. divisorium, eng. divisorium, visorium (i bet. 3; fr. visorium betyder däremot ’tenakel'), af nylat. divisorium, eg.: instrument att dela med, af stammen i p. pf. af dividere (se DIVIDERA). Formen divisor torde vara en i anslutning till DIVISOR, sbst.1, gjord förkortning]
1) (knappast br.) delningsinstrument (se d. o. 2), skiftesinstrument. NF (1880). 2 NF (1906).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (mindre br.) tekn. delskifva (se d. o. 1), delningsskifva (se d. o. 1). G. Dalin (1871). NF (1880). 2 NF (1906).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. nylat.] boktr. horisontellt placerad träklyka hvarmed vid handsättning manuskriptet hålles fast vid tenakeln. Täubel Boktr. 1: 83 (1823: divisorium). Divisorn flyttas rad för rad å manuskriptet, allt efter som sättningen fortgår. Nordin Boktr. 100 (1881).
4) elektrotekn. transformator med en enda spole för spänningsfördelning vid parallellkoppling af lampor.
SAOB
