DJURISKHET jɯ4risk~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 30~2 (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet.: yttringar l. drag af djuriskhet) -er.
Etymologi
[jfr d. dyriskhed, ä. holl. dierschheid, t. tierischheit]
1) till DJURISK 1:egenskap(en) l. förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara lik ett oskäligt djur; äfv. mer l. mindre konkret: drag af, handling som vittnar om ifrågavarande egenskap l. tillstånd; jfr BESTIALITET 1. (Ett) nöje, hvars njutning icke innebär en förfalskning af människonaturen och en frivillig nedsänkning till djuriskhet. Boëthius Sed. 175(1807). (Spritförtäringen) en inrotad lefnadsvana som föranleder så många bittert öfverklagade blodsgerningar, obestånd och djuriskheter. Thomander 2: 309(1838). Arbetande sig in i slöhet, djuriskhet och försoffning. Rundgren Minnen 2: 216(1870, 1883). Brottslingar, som syndat af djuriskhet och ren ondska. Böttiger i SAH 50: 265(1874). — jfr HUNNER-DJURISKHET.
2) till DJURISK 3; om sammanfattningen af det hvarigenom ett djur är ett djur (resp. af den animala sidan hos människan). (En kultur som) utbildar endast .. (människans) finare djuriskhet. Atterbom Philos. hist. 386(1835). Dalin(1850). Så väl djuriskheten som menskligheten upphör, der förnimmandet totalt upphör. Wikner Lifsfr. 1: 207(1866).
3) [anv. sannol. beroende på anslutning till MÄNSKLIGHET;jfr motsv. anv. af ä. holl. dierschheid] (knappast br.) i sg. best. om djurriket l. djurvärlden; jfr motsv. anv. af DJURLIGHET.Det är .. emot .. djuriskhetens yttre magt, som jägareyrket påkallas att kämpa. Hwasser V. skr. 3: 281(1858).
