DJÄFLIGHET jä3vlig~he2t, äfv. jæ3v- l. jäv3- (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(vulg.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djäflig. — särsk. konkretare, till DJÄFLIG 2 b: förtretlighet, motighet, vidrighet, vedervärdighet. Man kunde förtjäna sig en sup och en smörgås ofvanpå alla dessa dumheter och djäfligheter (som förekommit vid doktorsdisputationen). Söderhjelm Brytn. 257 (1901).
