publicerad: 1918
DJÄFLA jä3vla2, äfv. jæ3- l. jäv3- (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), adj. oböjl. o. adv.
Ordformer
Etymologi
[eg. gen. pl. af DJÄFVUL; jfr de adjektiviska anv. af sg. djäfvuls. Anv. har väl urspr. utlösts ur ssgr hvilka emfatiskt uttalats med två hufvudaccenter]
endast ss. attribut o. adverbial bestämning till adj.
1) [jfr motsv. anv. af djäfvuls (se DJÄFVUL 1 b)] (†) mera eg.: som tillhör l. passar för djäflar l. för djäfvulen, djäfvulsk; i hög grad ondskefull. Then som Echtenskapet förbiuder, / Een Diefla lärdom han tå vthtyder. Chronander Bel. C 3 a (1649; måhända rätteligen att fatta som ssg; jfr DJÄFLA-LÄRDOM samt 1 Tim. 4: 1, 3). Jagh ledes nu wid deras diefla mottvelighett (dvs. motspänstighet). Växiö domk. arkiv 1651, nr 147. Hvad täncka the vppå, som bort til Satan löpa? / Och sig jag vet ei hvad för diefla klokhet kiöpa / Af trollpack. Kolmodin Qv.-sp. 1: 86 (1732). Gif mig, Herre Jesu! i stället för min afvund och djefla arghet, Ditt enfalldiga, menlösa och kärleksfulla sinne. Murbeck Catech. arb. 1: 341 (c. 1750).
2) (vulg.) ss. kraftord (jfr anm. vid DJÄFVUL, sp. 1803 ff.): ”satans”, ”sabla”, ”förbannad”; jfr DJÄKLA.
a) ss. uttr. för vrede, förbittring, förargelse, otålighet osv.; jfr DJÄFVUL 12 b. Den nya poststunden gör oss här (i kansliet) en diefla förtreet. Bark Bref t. Hermelin 1: 216 (1704). Ert diefla pack. Palmfelt Qvinnosk. 27 (1738). Djefla kampen, som ej vill stå! J. Brovallius (1789) hos Bellman Skr. Ny saml. 1: 136. Pilcomajo var en djefla spelman! Almqvist Tre fruar 3: 87 (1843; yttradt af en fänrik). Hvar är den djefla slagtarn, / Den grymma Richard? Hagberg Shaksp. 5: 125 (1848; eng. that devil's butcher; måhända rättast att hänföra till 1). På ett djefla vis, på ett förbannadt vis. Dalin (1850). Det gör ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en djäfla bok — han skall ta upp den igen. Engström Äfventyr 32 (1908). Djäfla gubbe! Nordström Herrar 60 (1910). Djäfla drummel! Därs. 289. Din djäfla bondkanin. Därs. 294. Hvad är det för djäfla dumheter? Därs. 299. Det är en djäfla seger, .. som man gör konkurs på. Dens. Landsortsbohème 207 (1911). — särsk. i förb. tusan djäfla, se TUSAN.
b) ss. uttr. för öfverraskning, bestörtning, häpnad l. lifligt intresse; l. ss. förstärkningsord (jfr DJÄFVUL 6 d slutet): utomordentlig, oerhörd, obeskriflig; l. för att tillägga uttr. en känslobetoning; jfr DJÄFLIG 2 c. Det var några djäfla ögon han har, dvs. märkvärdigt goda ögon. Man har ett djäfla besvär at få si alt och alt tillräckligt. C. A. Ehrensvärd (1782) i Sv. autografsällsk. tidskr. 2: 290; jfr a. När kungen kommer få ni se en sju djefla hop med folk! Lovén Folkl. 17 (yttradt 1801). Ehuru det var en Djefla köld, vågade jag ej beklaga mig. Handl. t. C. XII:s hist. 2: 303 (1820). En djefla elak menniska. Deleen (1836; under teufelsbraten). En djäfla malplacerad vänskap. Nordström Landsortsbohème 383 (1911). Åh — du — son till en hynda — har du inte en djävla tändsticka? Granlund Carlé Odåg. äv. 183 (1914; t. orig. 'n verfluchtes zündholz). — särsk. i förb. tusan djäfla, se TUSAN.
Spoiler title
Spoiler content