DJÄRFVEMANG jær1vemaŋ4 (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), adv.
Etymologi
[afl. af DJÄRF 1 l. 2 i anslutning till andra, vanl. från franskan lånade adv. på -mang]
(skämts., numera knappast br.) djärft. Helt oförtänkt och djerfvemang. Almqvist Det går an 46 (1839). Ehuru jag ej .. är ensam rådande här, svarar jag ”djerfvemang” derför (att du är välkommen). Bremer Brev 2: 235 (1842).
