DOCKA dok3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. dokke, holl. dokken o. t. docken efter eng. dock, v. (tr. o. intr.), afl. af dock, sbst. (se DOCKA, sbst.2)]
sjöt. intaga (ett fartyg osv.) i torrdocka för reparation o. d.; äfv. intr.: gå in i l. ligga i torrdocka för reparation o. d. Ångbåten gick in i hamn för att docka. Röding 1: 466 (1794). Skall ett fartyg dockas (i flytdocka), öppnas ventilerna (till dockans vattentäta rum) och lådan sjunker allt djupare. Uppf. b. 7: 540 (1875). För tillstånd att om hösten införa fartyg i dockan, för att der öfver vintern förvaras, erlägges .. en summa, icke understigande den .. för tio dagars dockning fastställda. FFS 1889, nr 15, s. 8. (Fartyget) erhöll befallning att afbryta sin dockning. SD(L) 1904, nr 19, s. 3. — med dockan ss. subj.: mottaga l. upptaga (ett fartyg osv.) till reparation o. d. (De flytande) Dockorna kunna .., på grund af bottenpontonernas delbarhet, vid behof ”docka sig själfva”. 2 Uppf. b. 9: 460 (1906). (Flytdockans vid Finnboda) två bärpontoner .. kunna användas hvar för sig .. för dockning af hvarandra. 2 NF 6: 605 (1906). — jfr SJÄLF-DOCKANDE, p. adj., samt DUBBEL-, IN-, SJÄLF-, UT-DOCKNING m. fl.
Särskilda förbindelser:
SAOB
