SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DOKTRINARISM dok1trinaris4m, äfv. 01—, r.; best. -en.
Ordformer
(doktrinärism C. G. Estlander (1892) i Snoilsky o. hans vänner 2: 312, Steffen Mod. Engl. 333 (1893))
Etymologi
[jfr d. doktrinarisme, holl. doctrinarisme, t. doktrinarismus, eng. doctrinarism, fr. doctrinarisme. — Formen -ärism beror på ombildning i anslutning till DOKTRINÄR]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara doktrinär; ensidigt fasthållande vid en (viss) doktrin, principrytteri. Frih. De Geer var anhängare af den veritabla doktrinarismen. W. A. Bergstrand i NDA 1889, nr 34 (B), s. 1. Väl ville äfven Girardin strida för idéer, men han var fjärran från all doktrinarism. Sylwan Mod. press. 19 (1906).
Spoiler title
Spoiler content