DOMARSÄTE dωm3ar~sä2te l. (vanl.) DOMARESÄTE dωm3are~, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[fsv. domara säte; jfr d. dommersæde. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr DOMSÄTE o. DOMSTOL]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] (nästan bl. i högre språk) domarstol, domsäte; ofta mer l. mindre bildl. Trenne närmaste skyldemän bekläda domaresäten. 2 RARP 4: 463 (1727). Förr än Lagmansrätten til Domaresätet träder, skal Gudstienst hållas. RB 3: 2 (Lag 1734). Omdömesgåfvan sträfvar att bestiga sitt domaresäte. Tegnér 3: 335 (1830); jfr DOMARE 5. (Kejsar Claudius) intog .. ofta domaresätet, äfven när rättegångar af mindre vigt förevoro. Rydberg Rom. d. 49 (1877).
2) (†; jfr dock slutet) domstols- l. tingslokal, tingsplats, domsplats. Pred. 3: 16 (Bib. 1541). Efter gammal Lag och sedwänjo böra så wäl wid Kyrckiorne, som Domaresäten .. wara förwarade Kongl. Placater ock Förordningar. Resol. 10 mars 1719, mom. 32. Linné Västg. 81 (1747). — särsk. (ännu br.) domarring. Fernow Värmel. 126 (1773). Stensättningarna (i Västergötland) äro hufvudsakligen representerade af de snart sagdt otaliga större eller mindre stenkretsarna, som öfverallt kallas domareringar eller domaresäten, äfven ”jättedansar”. Almgren Sv:s fasta fornl. 63 (1904).
3) (om ä. förh., mindre br.) boställe för en domare. (Landshöfdingarna anbefalldes) att .. utsöka för hvar och en Häradshöfdinge ett godt hemman som de kunna med någon nytta och commoditet bo uppå, hvilka Kongl. Maj:t sedan ville låta allt framgent blifva Domare Säten. Bonsdorff Kam. 84 (i handl. fr. 1683). Ramsay Vägv. i Finl. 336 (1895).
