SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DOMHAFVANDE dωm3~ha2vande, sbst. m. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. =; pl. best. -ena, numera sällan -erna (HSH 31: 105 (1662: -erne), Prop. t. riksd. 1859—60, nr 7, s. 28 (: -erne)).
Etymologi
[af DOM, sbst.1, i bet. 8 o. p. pr. af HAFVA, jfr BEFALLNINGS-, BEFÄL-, DAG-, MAKT-, VAKT-HAFVANDE m. fl. Den adjektiviska anv. af ordet tyckes vara sekundär i förh. till den substantiviska o. icke direkt härröra från den urspr. participiella bet.]
1) (i sht om ä. förh.; jfr dock b) sbst.: person som innehar o. utöfvar (annans) domsrätt; domare. Drotzeten (skall) städze wara wår Præsident eller Domhafwande (i hofrätten). Rätteg.-ordin. 10 febr. 1614, s. B 1 b. Konungen är Gudz Doomhafwande på Iorden. Schmedeman Just. 211 (1621). Landshöfdingen eller dess dombhafuandhe i be- (mäl)te (Redvägs) häradh. Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 133 (i handl. fr. 1660). MB 26: 3 (Lag 1734). De Nordiske Konungar (hade) mycken myndighet såsom högste Domhafvande. Schönberg Bref 1: 21 (1772). Strindberg Sv. öden 1: 209 (1882). jfr MILITÄRDOMHAFVANDE. — särsk.
a) (föga br.) utan angifvande af domsrättens källa l. art. Landshöfdingen och andra domhafwande ther i Landzorten. O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 382. Strinnholm Vas. 1: 25 (1819).
b) (om nutida förh., fullt br.) om den som innehar l. uppehåller häradshöfdingetjänst. Han tjänstgör som t. f. domhafvande i Ölands domsaga. Lagberedn. utlåt. 1842, s. 14 (1844).
2) (numera knappast br.) adj.: som innehar o. utöfvar domsrätt; som består i innehafvande o. utöfvande af domsrätt; äfv. i substantivisk anv. De Domhafvande valdes (i Sverge under hednatiden) af sjelfva menigheten. Lagerbring 1 Hist. 1: 387 (1769). (Konungens) högsta Domhafvande makt. Schönberg Bref 3: 148 (1778). Strinnholm Hist. 3: 489 (1848).
Spoiler title
Spoiler content