publicerad: 1920
DOM dωm4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. I arkaiserande, i sht biblisk, stil träffas ännu ngn gång den gamla gen. sg. best. domsens, t. ex. Snoilsky 4: 47 (1887), Högberg Utböl. 1: 34 (1912).
Ordformer
(dom G. I:s reg. 1: 25 (1521), Därs. 3: 166 (1526: doma, pl.) osv. dommom (dat. pl.) G. I:s reg. 1: 30 (1521), domm Schroderus Waldt 27 (1619: Dommen) m. fl. doom G. I:s reg. 1: 28 (1521), Schroderus Waldt 26 (1619), Växiö domk. akt. 1722, nr 3 (: doomstellen). domb G. I:s reg. 6: 378 (1529), Drysell (1728), Raab Reg. 1737—44, s. XIV (: Dombvilla))
Etymologi
[fsv. domber, motsv. d. dom, isl. dómr, got. dōms, fht. tuom (t. -tum). fsax. o. mnt. dōm, mnl. doem (holl. -dom), fris. dōm, eng. doom, af ieur. roten dhō, dhē, sätta, lägga (se DÅD). Grundbet. är ”det satta, lagda”; jfr LAG till LÄGGA, t. gesetz till setzen, äfvensom gr. ϑέμις, lag (Themis, rättvisans gudinna), af samma stam som ingår i dom. Med afs. på betydelseutvecklingen jfr t. gericht. Den långa stamvokalen förkortades i allm. redan under senare medeltiden. Skrifsättet oo i hithörande ord torde dock i många fall antyda det kvarstående af lång vokal som ännu förekommer i vissa mellan- o. nordsv. dial. samt i Finl. Formen domb sammanhänger antingen med fsv. domber, där b uppstått mellan m o. r, l. beror på ortografisk anslutning till ord med växlingen mb : mm i hvilka b är ursprungligt, t. ex. lamb : lamm. — jfr -DOM, DUMA o. TEMA]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.] († utom i a) bestämmelse, föreskrift, (på)bud, beslut. Gudh haffuer then domen kort aff sagt, at man icke skal bruka hans nampn fåfengt. O. Petri Kr. 76 (c. 1540). Thet Kors som war aff Gwdz lönlighe doma, så Präntat på thetta Ädelborne barn. Svart Ähr. 49 (1560; om Gustaf Vasas födelsemärke). Denne particula impletiva så bruka ock Danskarna. Så må hon ock hos oss brukas till vidare dom (dvs. tills vidare). Tiällmann Gram. 205 (1696) [jfr till vidare besked (se BESKED 10 slutet)]. — särsk.
a) (ännu br. i högre stil) i fråga om ödet, lyckan l. deras personiflerade representanter o. d.; stundom färgadt af 3. Om Honom lyckans domb till Eder fånge giorde. En saml. öfvers. o. bearb. 104 (c. 1712). Han (dvs. Dumbom) föddes, enligt Ödets domar, / Helt naken hit på jordens ring. Kellgren 2: 165 (1790).
b) utsaga, sats. Then gamble kötzlige domen, som så lydher: At thet är bättre at sökia effter ähra, än dragha korset. Phrygius Him. lif. 24 (1615).
2) om domstols l. domares utslag hvarigenom en rättssak afgöres samt i utvidgad o. bildl. anv. af denna bet.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.; jfr äfv. t. gericht o. (i sht med afs. på fraseologien) t. urteil] i eg. anv.; särsk. jur. om öfverrätts beslut i civila mål o. om underrätts beslut i några fall, t. ex. konkurs- o. boskillnadsmål; jfr UTSLAG. Fälla (en) dom i en sak l. i ett mål l. öfver, förr äfv. om o. på ngn. Fälla domen öfver ngn, förklara ngn skyldig o. tillmäta honom hans straff. Döma, gifva (en) dom. Få (sin) dom. Fällande dom, friande dom. Dom har ännu icke fallit i detta mål, detta mål har ännu icke afdömts. Juryns dom lydde på icke skyldig. Besluta dom. Ändra, förklara, fastställa dom. Afkunna, afsäga (en) dom (se AFKUNNA I 1 c, AFSÄGA 5). Taga l. få dom på ngt l. (numera knappast br.) ngn o. (i sht i Finl.) vinna dom å l. emot ngn, skaffa sig l. få utslag i en rättstvist l. få ngn fälld genom afkunnad dom. Villkorlig dom (se VILLKORLIG). Laga kraftvunnen dom. Fullgöra en dom, uppfylla hvad en dom kräfver l. bestämmer. Verkställa (förr äfv. fullfölja) en dom, (om exekutiv myndighet:) låta utföra hvad en dom kräfver l. bestämmer. Återbrytande (dvs. upphäfvande i extraordinär väg) af dom. Blifva skjuten utan dom och rannsakning (jfr 4 a). G. I:s reg. 1: 28 (1521). Medh then domen som j dömen skolen j och wardha dömde. Mat. 7: 2 (NT 1526). Bekomme en christelig sententz och dom opå thet arff effter ... G. I:s reg. 25: 1 (1555). Huad nu anten alle eller största deelen (af hofrättens medlemmar) .. besluta och kenna gott wara, thet skal wara Domen. Rättegångspr. 23 juni 1615, s. E 3 a. Alla ifrån andra Hofrätter under revisionen ankommande saker (bör riksdrotsen) med samptelige Rijksens Rådh uptaga och genom entelig (dvs. definitiv) domb afhiälpa. RARP 8: 207 (1660). Trygg stod den fattige mot vrång dom, .. när .. (Tiberius) lyssnat till hans sak. Rydberg Rom. d. 27 (1877). Svea HovR(ätt) .. fann enligt dom d. 19 maj 1911 ej skäl att göra ändring i H(ärads)-R(ätte)ns utslag. 1 NJA 1913, s. 578. Går .. domen på livstids tukthus, då ... A. Åström i Social tidskr. 1917, s. 177. — jfr BLODS-, DÖDS-, FÖRVISNINGS-, HOFRÄTTS-, INTERLOKUTORIE-, KLASS-, KONKURS-, KONUNGS-, KRIMINAL-, MÄNNISKO-, RÅDSTUGU-, SKILSMÄSSO-, SLUT-, SYNETINGS-, TREDSKO-, UPPSKOFS-, VRÄKNINGS-DOM m. fl. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Gunst giör mildan dom. Grubb 284 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 40 (1865). Oweet (dvs. oförstånd) förer galna dommar. Grubb 142 (1665) [jfr d. uvid gjør vrange domme]. Wrång dom drabbar domaren sielff. Dens. 866; jfr Sv. ordspråksb. 94 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d.]
β) [jfr fsv. mädh laghum ok laghä doomum osv.] i uttr. utan l. med l. mot lag och dom, förr äfv. utan lag och doma (pl.), utan l. med laga dom, förr äfv. utan laga doma (pl.), undergå l. få laga dom, efter laga dom, förr äfv. domom (pl.), o. d. G. I:s reg. 1: 30 (1521). The wphengde hanss broder wthan laga domma. Därs. 3: 67 (1526). Larss Tursson .. haffuer vtan lagh och dom .. tagit en Ottungz åker Jordt ifrå prestebolet. Därs. 14: 255 (1542). Retten bör hafwa sin gång; så at executionen följer på laga dom. Sahlstedt Hofart. 15 (1720).
γ) konkretare om skriftlig affattning af en dom; äfv. om själfva dokumentet som innehåller domen. Utgifva dom. Utlösa en dom. Wee them Scrifftlärdom som orett Lagh göra, och wrongan doom scriffua. Jes. 10: 1 (Bib. 1541). Abrahamsson 227 (efter handl. fr. 1688). Nu är missgierningsman til döden dömd; låte tå Konungens Befalningshafvande domen för honom läsas i fängelset. SB 3: 1 (Lag 1734). jfr: ’Dom' har .. (i 24 kap. 3 § rättegångsbalken) gjorts liktydig med den expedition, som innehåller domen. J. O. ämbetsber. 1909, s. 140. — jfr PERGAMENTSDOM.
b) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.; ytterst efter gr. κρίσις, hebr. miʃpāt] i fråga om Gud (l. Kristus) ss. domare; ofta med utpräglad bibet. af fällande o. fördömande. Som iach hörer så dömer iach, och min doom är rätwijss. Joh. 5: 30 (NT 1526). The som settia sigh .. emoot (öfverheten), the skola få en doom offuer sigh. Rom. 13: 2 (Bib. 1541; NT 1526: fördömilse). Gudz Domar lijda ingen Mästare. Grubb 547 (1665). Gud (skall) .. fälla thenna dom om os, Jag finner ingen sak med them. Spegel Pass. 255 (c. 1680). På mångfaldiga ställen af de heliga böckerna är .. deras (dvs. fariséernas) dom tecknad. Tegnér 4: 80 (1828). Verldshistoriens dom är Guds dom. Sundberg Farl. 7 (1873; fritt efter Schiller). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.; ytterst efter gr. κρίσις, hebr. miʃpāt] (i bibliskt o. religiöst spr.; mindre br.) närmande sig bet.: verkställande af Guds dom, straff, straffdom, fördömelse. We we then stora stadh Babilon, then starka stadhen, ty ath vthi en stund är thin doom kommen. Upp. 18: 10 (NT 1526; äfv. i Bib. 1917). Herrens domar öfver jorden gå. Stenbäck Dikt. 98 (1840). De som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom. Joh. 5: 29 (Bib. 1917).
c) i allmännare o. oeg. bet.; ofta i pregnant bem. om ogynnsam, förkastande dom; jfr 3. Uttala l. fälla sin egen dom. Han har varit hos läkaren och fått sin dom. Man moste jw först granneligha förhöra (dvs. undersöka) sakena, .. elles dömer man en falsk doom. O. Petri Clost. A 1 b (1528). Den slutliga dom valmännen kunde komma att vid parlamentsval eller folkomröstning fälla. V. Söderberg i Sv. tidskr. 1914, s. 221. Från Ola kom det endast domar och förbannelser så fort han öppnade munnen mot någon som tvivlade på kyrkan. Månsson Rättf. 1: 268 (1916). — särsk. i fråga om samvete, plikt, heder o. d. Ondt Samwet haar domen i barmen. Grubb 638 (1665). Samvetets dom till skulld medföljer alltid en känsla af blygsel för sig sjelf. Boëthius Sed. 123 (1807). Man höre pligtens röst, man lyde hederns dommar. Remmer Tart. 6 (1820). — jfr FÖRKASTELSE-, LÄKAR-, SAMVETS-, SJÄLF-DOM m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. eng.; jfr äfv. t. gericht o. urteil, äfvensom fr. jugement, lat. judicium] (ss. mer l. mindre afgörande afsedt) omdöme; äfv. i pregnant bem. om ogynnsamt, förkastande omdöme (jfr 2 c). Samtidens, eftervärldens dom. L. Petri Kr. 40 (1559). Min doom och meningh (om orsaken till pestilens) effter Gudz eghen .. oryggelighe ord. P. P. Gothus Underv. B 5 a (1590). Såsom hwar och en är god och federneslandet trygger (dvs. tillgifven) till, så falla och om slijkt (dvs. de besvärligheter som krigstider medföra) hans dommar. Gustaf II Adolf 291 (1627). Jag vet hvad hopens dom är värd. Tegnér 2: 381 (c. 1834). Jurymannens lagliga ansvarslöshet, som lemnar hans anseende till pris åt dagens dom. Snellman Stat. 154 (1842). — jfr FÖR(E)-, FÖRNUFTS-, MÄNNISKO-, OPINIONS-, VÄRDE-DOM m. fl. — särsk.
a) [af isl. dómr um dauðan hvern (Havamal); om dess urspr. bet. jfr E. Kock i Arkiv f. nord. filol. 33: 176 f. (1915)] i uttr. domen öfver död(an) man, den dödes eftermäle. En ting vet jag, .. som aldrig dör, / och det är domen öfver död man. Tegnér 1: 13 (1825).
b) [jfr ä. eng. as to my doom, t. nach meinem urteil, lat. meo judicio] (†) i uttr. efter min dom, efter min uppfattning; jfr 5. Lex. Linc. (1640; under mihi).
4) om (auktoritativt) pröfvande l. bestämmande hvarigenom man söker utröna hvad som är rätt i ett visst fall.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.; jfr äfv. t. gericht, lat. judicium, hebr. miʃpāt] (numera knappast br. utom i vissa stående förb.) om förhandlingar o. åtgöranden (inbegripet afkunnande af utslag) hvarigenom en domstol l. domare söker utröna o. fastställa hvad som är rätt i ett rättsfall, domstolsförhandlingar; äfv. mera abstrakt: dömande. Hålla dom (öfver ngn). Sitta dom (förr äfv. domen) öfver l. (förr) emot ngn l. sitta till doms (öfver ngn), rannsaka o. döma (ngn); numera nästan uteslutande i bildl. anv. Öfverlämna l. upptaga ett mål till dom, dvs. till rättsligt afgörande. Målet företages till dom l. går till doms, dvs. afdömes. Skrida till doms, efter hållen rannsakning öfvergå till själfva afgörandet i en rättssak. Sätta sig till doms (öfver ngn), upptaga (ngns handlingssätt) till rannsakning o. afdömande; numera vanl. i bildl. anv. Gå till doms (med ngn), gå till rätta (med ngn); numera bl. i högre stil o. bildl. anv. Stå(nda) till doms, förr i eg. anv.: vara föremål för rättslig rannsakan o. domsafsägelse; numera bl. i högre stil o. bildl. anv. (jfr språkprofvet fr. 1901 under b). J skolen icke handla orett j dome. 3 Mos. 19: 15 (Bib. 1541). Ginge sedan opp i Hoffrätten att .. sittja domb öffver Greff Steen uthi den saak angående hans greffveskap. RP 6: 367 (1636). Broomé Civilpr. 237 (1880). jfr: Ordet Dom betyder stundom alt, hvad Rätten sig företager i embets ärender. Nehrman Pr. civ. 340 (1751). — jfr KONUNGS-, SKILJE-, ÖFVER-DOM m. fl. — särsk.
α) (†) i förb. sluta till doms, öfverlämna ett mål till dom. Nv hafwa Parterne til Doms slutit, thå äghe Rätten hela Twisten medh thesz Bewijs noga öfwerläggia. Sjöl. 1667, Skipml. 13.
β) mer l. mindre bildl.; ofta om själfpröfning. E. Sjöberg 104 (c. 1820). Jag har .. försökt att gå till doms med mig sjelf. Hwasser V. skr. 1: 95 (1847). (Erland) skall dragas till doms för sitt svek och sin grymhet. Rydberg Sing. 73 (1857, 1865). Nu sitta nornorna dom öfver dig och mig. Strindberg N. sv. öden 1: 52 (1906).
b) [ytterst efter hebr. miʃpāt; jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng., äfvensom t. gericht] om Guds handlande ss. domare gent emot människorna. Sy herren kommer medh mångatusend helghon, på thz han wil doom sitia emoot alla. Judas 15 (NT 1526). Gack icke til dooms medh tin tienare (dvs. med mig). Psalt. 143: 2 (Bib. 1541). Domen wardt hållen, och bökernar wordo vplätne. Dan. 7: 10 (Därs.). Domsens Ande den der alt pröfuer och dömer. Kempe Krigzpersp. 14 (1664). Blås, Gabriel, i din basun, / .. Blås hop all världens folk som dun / att stå till doms och svara. Karlfeldt Frid. lustg. 134 (1901). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng., äfvensom t. gericht] om den stora slutdomen som afgör människornas eviga tillstånd. Yttersta domen. Omkring år 1000 uppstod inom kristenheten en allmän väntan på domen. Doch skal Tyro och Sidoni dregheligaren wardha på domen än idher. Luk. 10: 14 (NT 1526; Bib. 1917: vid domen). (Människorna) är på kommit ath the en tijdh skola döö, och sidhan domen. Ebr. 9: 27 (NT 1526). På yttersta domen. O. Petri Clost. F 4 a (1528). Hög som en Herrans Profet, allvarlig som Döden, som Dommen. Tegnér 1: 190 (1820). — särsk.
α') om de orättfärdigas fördömande. Hwilken som .. troor .., han .. kommer icke j domen, vthan gåår jfrå dödhen til lijffuet. Joh. 5: 24 (Bib. 1541; NT 1526: fördömilse, gr. εἰς κρίσιν οὐκ ἒρχεται). Kyrkoherde Ä., han som predikade den lösa läran om nåden, där han borde predika domen. Månsson Rättf. 1: 176 (1916).
β') mer l. mindre bildl. Tegnér (WB) 1: 241 (1802). Pigorna voro förgråtna; ty det hade varit en yttersta domens morgon för dem alla. Wetterbergh Penning. o. arb. 586 (1847). Det är en domsens åska som jag hör / kring världar rulla fram i stolta toner. Fredin E. dikt. 5 (1889; om marseljäsen).
β) [jfr t. gottes gericht] i uttr. Guds dom, om Guds domarverksamhet i dess egenskap att utfylla den mänskliga rättskipningen; jfr GUDSDOM. Den Kongl. Hofrätten hafwer det skutett under Gudz doom, och eij kunnatt honom der ifrån frijkalla. Hernösands domk. prot. 1664, s. 105. Banemännen blefvo (i brist på bevis) öfverlemnade åt framtiden och Guds dom. Læstadius 1 Journ. 373 (1831).
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. eng., äfvensom t. gericht o. lat. judicium] om allvarlig o. afgörande pröfning i allm., bedömande; jfr 4 a β. Tveka i sin dom. Nordenflycht QT 1745, s. 82. Et förslag .., hvilket han säger sig vilja underkasta min dom. Riccoboni Catesby 24 (1761). I går .. undergick (ditt porträtt) en sträng dom : ty professor Martin .. höll en hel akademisk föreläsning öfver (det). C. C. Gjörwell (1791) i Sv. mem. o. bref 2: 19.
6) [anv. väsentligen beroende däraf att hebr. miʃpāt betyder både ”dom” o. det som är ”rätt”, ”rättvisa”] (i äldre bibelspråk) rättvisa, rättfärdighet. Thet som swårare är j laghen, som är domen och barmhertogheten och troona. Mat. 23: 23 (NT 1526; Luther: gericht; bibehållet i öfv. 1883; öfv. 1774: rättfärdigheten; Bib. 1917: rätten). (Herren) elskar rettferdigheet och Doom. Psalt. 33: 5 (Bib. 1541; Luther: Gericht; Bib. 1917: rätt). Rettferdigheet war min klädhebonat, .. och min doom war min skrwd. Job 29: 14 (Bib. 1541; Luther: Recht; Bib. 1917: rättvisa).
7) [jfr 3 samt motsv. anv. i ä. eng.] (†) omdömesförmåga, urskillning. Huru .. (Gud) wijse förståndige män skiäl (dvs. förstånd) och doom förtager. Gustaf II Adolf 71 (c. 1620). Däd sitter någon doom i fijne öhron, som man inte kan säija hwari han består. Columbus Ordesk. 57 (1678). Swedberg Schibb. 281 (1716).
8) [delvis efter hebr. o. på hebr. beroende grek. förebilder; jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. ä. eng.; jfr äfv. t. gericht] (numera bl. arkaiserande) befogenhet l. rätt l. myndighet att utöfva rättskipning, domsrätt, jurisdiktion; jfr DOMHAFVANDE. Och iach sågh stolar, och the såto på them, och them wort giffuin doom. Upp. 20: 4 (NT 1526; Bib. 1917: makt att hålla dom). Knutt Andersson .. och Joenn Olsson .., vår doom och befalning .. haffvendes udi Finlandt. G. I:s reg. 20: 271 (1549). Wij (dvs. konungen) äga högsta Doom öffuer alla Domare i Swerige. Rättegångspr. 23 juni 1615, s. E 3 b. (Konungen) gifver de på häradstinget valda domarne dom i händer. C. Hallendorff i Uppland 1: 234 (1902). — jfr KONUNGSDOM.
9) [utveckladt ur 4 (l. 8); jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.; jfr äfv. t. gericht] (numera knappast br.) kollegial myndighet som äger att utöfva rättskipning, domstol. Dhesse såthe i Rettenn och i Domenn. G. I:s reg. 6: 170 (1529). Wår Konungslige Doom, Nämnd eller Hoffrätt. Rättegångspr. 23 juni 1615, s. B 4 b. Stilla och from, kommer sällan för dom. Grubb 761 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 82 (1865). Gumælius Engelbr. 17 (1858). — jfr FEMTE-, FJÄRDINGS-, HÄRADS-, LAGMANS-DOM m. fl.
Sammansättningar.
Anm. Från fsv. stammande juridiska termer tillhöra genomgående typen A. Öfver hufvud taget är denna typ förhärskande beträffande häfdvunna juridiska termer, o. formen doms- uppträder hos dessa blott tillfälligt. Doms- är, ss. det synes, enarådande framför vokal. Denna form är också förhärskande, då förleden tages i öfverförd bet. Belysande är skillnaden i betydelse mellan DOM-PREDIKAN o. DOMS-PREDIKAN.
A: DOM-BASUN, -BESLUT, se D. —
(2, 4) -BOK. (doms- Elgström (o. Ingelgren) 128 (c. 1805; i fråga om yttersta domen), Langlet) [fsv. dombok] i sht jur. (hufvud)samling af (sak)protokoll som förts vid domstol, i sht underrätt; ofta om dylik samling för en tid af ett år. Häradzhöffdingerne .. plega holle clare register eller domböker vtöffuer all the ärender, och saker, som the döme wtöffuer. G. I:s reg. 13: 243 (1541). RB 2: 6 (Lag 1734). Lindqvist Student. 138 (1906). i utvidgad l. mer l. mindre bildlig anv. Then alt wetande Gudens stora dombok, hwar effter dömas skola både små och store. Swedberg Dödst. 329 (1711) [jfr Upp. 20: 12]. Världshistoriens stora domsbok. Langlet (o. Nordensvan) Världskr. 29 (1914). —
-BOKS-RENOVATION. jur. afskrifvande o. insändande af underrätts dombok till hofrätt. Ändring af gällande bestämmelser om domboksrenovation. PT 1909, nr 84 A, s. 2. —
(2, 4) -BORD. bord framför domarens plats i domsalen, domarbord. SP 1779, s. 335. i bildl. anv. Inför den vetenskapliga och vittra granskningens dombord. Rydqvist SSL 4: 539 (1870). —
(2 a) -BREF. (dome- G. I:s reg. 3: 69 (1526)) [fsv. dombref; jfr d. dombrev] (numera i sht om ä. förh.) jur. skriftligt affattad(t) dom l. utslag; af domare utfärdadt rättsligt bindande dokument. (Två) dombreff som her thure iönsson honum giffuit hade paa en gaardt. G. I:s reg. 3: 75 (1526). Ej må Lagman förr ifrån Tinget fara, än han utslag eller dombref gifvit i hvarje sak, som til honom inkommen är. RB 3: 5 (Lag 1734). SFS 1849, nr 27, s. 12. jfr LAGMANSDOMBREF. (†) i allmännare anv. om diplomatisk akt med rättslig giltighet. (Underhandlarna) stadfeste .. samme förhandlingh medtt the dombreff och insegell påå beggie siidor. G. I:s reg. 2: 263 (1525). —
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. om ä. förh.) olydnad mot en gifven dom, underlåtande att ställa sig gifven dom till efterrättelse. BtFH 2: 123 (1554). Nehrman Pr. civ. 395 (1732; angifvet ss. förr br.). särsk. i uttr. konung(en)s dombrott [jfr fsv. konungs dombrut i samma anv.] underlåtande att ställa sig af konungen gifven dom till efterrättelse. Lagerbring 1 Hist. 3: 47 (1776; om medeltida förh.).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) böter för olagligt brytande af dom. The dombrutt eller sackörer, som i for(skrif)ne herade falle. G. I:s reg. 13: 135 (1540). jfr LAGMANSDOMBROTT.
3) [utveckladt ur 1] jur. försök att olagligen åstadkomma ändring af fälld dom; jfr DOMKVAL. BtFH 2: 66 (1548). Om dombrott. .. Hvar som å nyo drager then sak för Rätta, ther i dom eller utslag förr är, som vunnit laga krafft: eller tadlar sådan dom för Rätten, eller utom; böte ... RB 28: 1 (Lag 1734). särsk. i det numera obr. uttr. konungs dombrott, kväljande af konungens dom. Rättegångsordin. 10 febr. 1614, s. A 4 b. —
-FEL.
-FÄLLA, v. [jfr d. domfælde]
1) intr. o. tr., till 2 a:
a) (numera bl. ss. vbalsbst.) intr.: fälla l. afkunna dom, döma. Förplictede .. ther om döme och domfälle. RA 2: 111 (1564). I domfällandets ögonblick. Thyrén Strafflagsreform 1: 49 (1910).
b) tr.: fälla dom(en) öfver (ngn), döma (ngn till ngt), fälla (ngn i en rättssak); jfr SAKFÄLLA. Blifva domfälld för svårare brott. Johansson Noraskog 3: 280 (i handl. fr. 1762).
(2 a) -FÄSTA, v. i sht jur. stadfästa l. bekräfta gm laga dom l. utslag; i sht i p. pf. Domfäst fordran l. skuld. (En) stor del egor .. innehafvas utan någre domfästade bevis. Hülphers Norrl. 3: 108 (1777). mer l. mindre bildl. En rätt, som sanning domfäst har. Liljestråle Fid. 42 (1797). Men när du sagt ditt Nej och rynkat pannan / din tanke domfäst vek för ingen annan. Tegnér (WB) 2: 187 (1815). —
-FÖR.
1) jur. till 4 a: berättigad l. behörig att rannsaka i o. afdöma en rättssak; i sht om domstol l. annan kollegial dömande myndighet: så fulltalig som fordras för att äga rätt att träda i verksamhet, fullsutten. Abrahamsson 243 (1726; efter handl. fr. 1686). Domfördt antal Ledamöter .. bör under ferierne vara tilstädes (i hofrätterna). Publ. handl. 7: 5297 (1762). Collegium vare icke domfört, med mindre 3 Ledamöter äro närvarande. Skolordn. 1820, s. 81.
2) (föga br.) till 5: skickad l. skicklig att bedöma ngt, omdömesgill; jfr DOMS-GILL. Rydelius Förn. Föret. § 19 (1718, 1737). Då domföre mäns utsagor gå så vida i sär, är icke godt att bilda sig ett själfständigt omdöme. E. Svensén i Sv. tidskr. 1894, s. 535. —
(4 a) -FÖRA.
1) [jfr fsv. domföra, hänskjuta till ngns dom] (mindre br.) tr.: draga (ngn) inför rätta (o. där rannsaka o. döma honom); anträffadt bl. i pass. Vnder Adriano .. (blefvo de kristna) intet Lagligen Domförde, utan .. såsom argeste illgärningsmän förde til Martyrebäncken. Dryselius Monarchsp. 175 (1691). Rydberg Rom. d. 53 (1877).
2) (†) intr.: eg. föra rättsförhandlingar; vara medlem af en domstol; anträffadt bl. i p. pr. domförande, jfr DOMHAFVANDE. Inge ursägter kunde gälla inför desse domförande. Celsius G. I 1: 69 (1746). —
-HAFVANDE, se d. o. —
(8) -HAFVARE. (†) domhafvande (se d. o. 1). Phrygius Agon Orat. encom. 21 (1618; om Gud). HSH 31: 169 (1663). Eneman Resa 1: 113 (1712). —
(4 a) -HUS. (doms- Bergeström Ind. bref 76 (1770)) [jfr d. domhus] (numera knappast br. utom ngn gg om danska förh.) byggnad där rättegångsförhandlingar äga rum; jfr RÅD-, TINGS-HUS. (Pilatus') domhus. Spegel Pass. 226 (c. 1680). Estlander Konst. hist. 374 (1867). —
(4 a) -HÖG. (†) på en kulle belägen domarring? jfr DOMAR-HÖG. Domshög .., hvilken består af en hop stenar, stälde i ring, och en midt uti. Linné Sk. 323 (1751). —
-KRAFT, sbst.1 (-KRAFT, sbst.2, se sp. 1946), se D. —
(4 a) -KRETS. (doms- J. H. Wallman)
1) [jfr nor. domkreds] (föga br.) domarring; jfr -RING o. TINGSKRETS. J. H. Wallman i Iduna 9: 112 (1822). 2 NF (1906; med hänv. t. domarring).
2) (tillf. utom i Finl.) område för en domstols verksamhet. Viborgs Hof-Rätts Domkrets skall utgöras af Viborgs, Kuopio och S:t Michels Län. SPF 1839, s. 245. Nya lagberedn:s bet. ang. rätteg.-väs. ombildn. 1: 107 (1884). —
-KVAL, se d. o. —
(2 a) -LIGGARE, r. (i Finl.) jur. den i domstolen förvarade originala domboken. FFS 1889, nr 13, s. 2. —
(2 a, 4 a) -LÄNGD. (i Finl.) jur. förteckning öfver mål o. ärenden som anhängiggjorts vid underrätt. FFS 1890, nr 20, s. 8. —
(2 a, 4 a) -LÖS. [fsv. domalöst, adv.] (föga br.) utan dom (o. rannsakan). Växiö domk. akt. 1656, nr 79. Från sin ärfda jord han gick fördrifven, / Domlöst dömd. Nicander 1: 441 (c. 1830; om Aristides). —
(2 a) -LÖSEN. (doms- VL, PT 1914, nr 137 A, s. 2) jur.
1) utlösande från domstol af skriftlig(t) dom l. utslag (gm att erlägga i lag bestämd afgift); tillfälle då dylikt utlösande äger rum. Posten 1769, s. 396. Från domslösen med Karlskoga härad berättar Karlskoga tidning följande. VL 1897, nr 289, s. 2.
2) i lag bestämd afgift vid domlösen i bet. 1. Consist. acad. Abo. prot. 5: 425 (1684). RB 21: 1 (Lag 1734). Franzén Skald. 4: 256 (1801, 1832). —
(2 a) -PENNINGAR, pl. (†) = -LÖSEN 2? Expenserne (blifva) upphäfne så när som citations och dombpenningarne. Växiö rådstur. prot. 1701, s. 527. Växiö domk. akt. 1737, s. 398. —
-PLATS, se D. —
(4 a) -PREDIKAN. (mindre br.) predikan som hålles, innan förhandlingarna i en domstol börja, rättegångspredikan; jfr DOMAR-, HOFRÄTTS-, MAGISTRATS-, TINGS-PREDIKAN. Växiö rådstur. prot. 1704, s. 665. Gbgs dagbl. 1919, nr 1, s. 4. jfr med annan bet. DOMS-PREDIKAN under D. —
-REGEL, se D. —
(4 a) -RING. (doms- Nordström Samh. 2: 582 (1840)) [jfr isl. dómhringr] (föga br.) domarring; jfr -KRETS 1. Liljegren o. Brunius Fornlemn. 30: 1 (1823). Holmberg Nordb. 489 (1854). —
(2 a) -RÅN. (doms- Thorild (Hansellis uppl.) 1: 317 (1788)) (†) uppsåtligt fällande af olaglig dom. Nehrman Pr. civ. 29 (1732). Alla de dområn, som af aristokrater .. utöfvas under rubrique af justice. P. J. Höppener (1774) hos Odhner G. III 1: 275. —
-RÄTT, -RÄTTIGHET, se D. —
(2 a, 4 a) -RÖN. (†) i rättskipning gjord erfarenhet, prejudikat. En efter Uplands häfder och Dom-rön inrättad Lagbok. Dalin Hist. 1: 431 (1747). —
-SAGA, se d. o. —
-SAK, se D. —
(4 a) -SAL. (doms- Ödmann Str. förs. 1: 325 (1799), NF 19: 285 (1895)) sal l. större rum där rättegångsförhandlingar (bruka) hållas. Serenius (1734; under hall). —
(2 a) -SEDEL. (†) ss. särskildt aktstycke utskrifven (-et) dom l. utslag. SUFH 2: 207 (1605). Jag badh honom löösa sig Dombschedelen till, och försända migh. Växiö domk. akt. 1678, nr 25. Kyrkoh. årsskr. 1915, s. 297 (i handl. fr. 1687). —
(2 a) -SIGILL. [jfr fsv. dominsighli] (i fråga om medeltida förh.) Det så kallade ”domsigillet” (sigillum ad causas), som af Magnus Eriksson och äfven andra Konungar sattes under räfstethingsdomar och öfriga dokumenter, dem Konungen i egenskap af lagskipningens högste vårdare utfärdat. Hildebrand Sv. sigill. VII (1862). —
(4 a) -SITTANDE, p. pr. i substantivisk anv. [jfr sitta dom] (†) Bengt Niclisson, .. Lagmans domsittiande i Fiädrungeland, wid åhr 1404. Peringskiöld Mon. upl. 42 (1710); jfr LAGMANSDOMHAFVANDE. —
(4 a) -SITTANDE, n. (†) Wedh doomsittiande .. böhr (icke) ansees (dvs. tagas hänsyn till) frändsämio eller swågerlagh. Consist. acad. Abo. prot. 5: 65 (1680). —
(3, 5) -SJUK. (†) lysten att (för)döma. Lär mig uti Barmhertighet min Gud att effter wandra, / Att iag ey alt för Domsiuk är och snart fördömer andra. Vultejus Post. K 1 a (1686). —
(4 a) -SKRIFVARE. (†) skrifvare vid en domstol. Dryselius Turk. måne 484 (1694). Schultze Ordb. 4357 (c. 1755). —
(2 a) -SKÄL. (doms- Billing Betr. 659 (1907)) i sht jur. skäl l. grund hvarpå en dom stöder sig; jfr DOMS-GRUND. Publ. handl. 2: 1568 (1739). (Domarna voro) helt summariska och innehöllo inga domskäl. Carlson Hist. 3: 231 (1874). —
-SKÖLD, se D. —
-SLUT, se d. o. —
(4 a) -STEN. (numera bl. arkaiserande) sten i domarring, i sht den på hvilken domaren antages ha haft sin plats. Så satt å domsten / dyrkade Drotten. Tegnér 1: 127 (1822). Domstenarne nära vester om Götala äro nio stycken på kullen åt öster. P. A. Säve i Ant. tidskr. 2: 124 (1869). —
(2 a) -STIL.
1) (föga br.) om viss slags handstil; jfr uttr. skrifva som en domare. H. O. Östberg i Minn. fr. Vestergötl. 172 (1900; se under DOMARE 1 c).
2) (knappast br.) om den egenartade språkliga form som domar vanl. äga; juridisk stil. Riksens Ständer (finna) en kortare domstyl, än den nu vanlige, böra inrättas. Publ. handl. 8: 285 (1766). Schrevelius Civilpr. 23 (1853). —
-STOL, se d. o. —
-STÄLLE, se D. —
(4 a) -SUTTEN, p. adj. [jfr uttr. sitta dom] (†) om domstol: domför i bet. 1; jfr FULLSUTTEN (rätt). Som R(ådhus-) R(ätten) nu ey är domsuten, så kan ingen resol(ution) häröf(ver) författas. Växiö rådstur. prot. 19 juni 1729. —
-SÄTE, se d. o. —
-SÖNDAG, se D. —
(2 a) -TAGA. (†) taga dom på. Låta tingföra och doomtaga (restantierna). Murenius Acta visit. 58 (1640). —
(2 a, 4 a) -VILLA. (-villo Spegel Gl. (1712), Serenius (1741)) [fsv. domvilla; formen -villo är urspr. oblik kasusform] jur. vid rättegångsförhandlingar l. affattning af dom begånget svårare fel som medför rätt för den härigm kränkte att i särsk. ordning söka rättelse; förr äfv. i ngt vidsträcktare anv.; jfr NULLITET. Gustaf II Adolf 53 (c. 1620). Nu vil enthera parten .. visa domvillo, eller at andre sådane fel vid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör. RB 25: 21 (Lag 1734). —
(2, 3) -VÄLDIG. (†) eg.: med makt l. auktoritet af ett domslut, myndigt afgörande, maktfullkomlig, tvärsäker; äfv.: hänsynslös, despotisk, godtycklig. Hvilka dunder-ord och domväldiga omdömen höra vi icke dageligen? Dalin Arg. 2: 232 (1734, 1754). Uprigtigheten herskade domväldigt i hans själ (dvs. behärskade fullkomligt). Möller (1790). Larsen (1884). —
-VÄRJO, se d. o.
C: DOME-BREF, se A. —
-DAG, -STOL, se d. o.
D: (2 a) DOMS-AFSÄGELSE~0200. —
(4 a) -BANA. [jfr BANA, sbst.1 3] (†) domsplats; jfr TINGSBANA. Allvin Västbo 132 (1846). Dens. Mo 32 (1857). —
(4 b) -BASUN. (dom- Elgström (o. Ingelgren) 6 (c. 1809), C. D. af Wirsén i PT 1882, nr 39 (A), s. 1)
1) [jfr 1 Kor. 15: 52] basun som skall kalla människorna till yttersta domen. Lybecker 88 (c. 1715). O syndare! till Gud vänd om, / Förr'n domsbasunen skallar. Ps. 1819, 497: 1.
2) mer l. mindre bildl. Det skulle behöfvas en domsbasun för att väcka honom ur sömnen. Blanche Posit. 25 (1843). —
(4, 2) -BESLUT. (dom- Ödmann Str. förs. II. 2: 148 (1803)) (föga br.) domslut i bet. 2. J. V. Liliestråle i Vitterhetsnöjen 2: 7 (1770). Schulthess (1885). —
-BOK, -BROTT, se A. —
(4 a) -FÖRBUND. [jfr t. richterbund] (föga br.) om hemligt sällskap med uppgift att skipa rättvisa o. i sht en högre sådan än hvad den vanliga rättsordningen förmår. Det Hemliga Domsförbundet. Kullberg (1802; titel på en från t. öfversatt roman). Jag har läst i romaner om underjordiska gångar, hemliga domsförbund (osv.). Topelius Dram. 61 (1851, 1881). —
(4 a) -FÖRHUS(ET)~20 l. ~02. (Salomo) gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt, domsförhuset. 1 Kon. 7: 7 (Bib. 1917). —
(5) -GILL. (mindre br.) omdömesgill; jfr DOMFÖR 2. Någorlunda Domsgill öfver värdet och tilbörligheten (af ett recenseradt arbete). Leopold i LBÄ 7—8: 113 (1797). C. V. A. Strandberg 1: 357 (1862). —
(2, 4) -GRUND. (mindre br.) grund l. grundsats på hvilken en dom stöder sig; jfr DOM-SKÄL. Schönberg Bref 3: 148 (1778). Trons närvaro eller frånvaro i en menniskosjäl kan utgöra domsgrunden för denna själs salighet eller osalighet. Wikner Upps. i rel. ämnen 48 (1871). Dens. Pred. 485 (1881). —
(4) -HANDLING. i sht teol. Nohrborg Sal.-ordn. 546 (c. 1765). Rättfärdiggörelsen är en domshandling .., d. v. s. en handling, i hvilken Gud förklarar eller dömer menniskan rättfärdig. Norbeck Theol. 82 (1840). —
-HUS, se A. —
(4 a) -KLOCKA. [trol. efter t. gerichtsglocke] (mindre br.) eg. klocka som gifver tecken till öppnande af rättegångsförhandlingar; i öfverförd anv.; jfr DOMAR-KLOCKA. Nådsklockan klämtar nu; en gång Domsklockan ringer. Linderot Andel. sång. 93 (c. 1800). Från Trycket har utkommit .. Domsklockan, första klämtningen. DA 1824, nr 104, s. 5. Hagberg Shaksp. 5: 332 (1848). —
(4) -KRAFT. (dom- Brunkman) (mindre br.) domsmakt, dömande kraft. Bruket äger Domkraft och rättighet öfver Landsspråket. Brunkman Sv. gram. 80 (1767). (Det andliga) ljusets domskraft. Wikner Pred. 170 (1877). —
-KRETS, -LÖSEN, se A. —
(4) -MAKT. behörighet l. myndighet att döma; äfv. konkretare; jfr -RÄTT, -RÄTTIGHET, -VÄLDE. Thorild Gransk. 80 (1784). Hos Staten eller dess Representant Regenten ligger domsmagten. Boëthius Nat. 198 (1799). —
(2, 3) -ORD. (i sht i poetisk-retorisk stil) ord som innehåller en dom (l. ett afgörande omdöme). Fröding Efterskörd 1: 56 (1892, 1910). (Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket) är domsordet över hela den gamla nationalismen. T. Fogelqvist i AT(B) 1918, nr 343 A, s. 1. —
(4 a) -PLATS. (dom- Bib. 1541, Holmberg Bohusl. 3: 312 (1845)) (numera bl. om äldre l. mera urspr. förh.) jfr -STÄLLE 1. The togho fatt på .. (Paulus), och leedde honom på Domplatzen. Apg. 17: 19 (Bib. 1541; om areopagon). Wi .. befalle, at detta Wårt Placat (skall) öfwer alt uti Församlingarne och wid Domplatserne föreläsas och förkunnas. Stadg. ang. landtmil. 4: 922 (1696). Häradets domsplats. Schlyter Jur. afh. 2: 68 (1879). —
(4 b) -PREDIKAN. (i religiöst spr.) predikan om Guds (rättfärdighet o.) dom. Tollesson En christelig upväckelsepred. 30 (1775). Billing Betr. 115 (1906). jfr med annan bet. DOM-PREDIKAN under A. —
(4 a) -REGEL. (dom- Consist. acad. Abo. prot. 5: 355 (1683), Nehrman) [jfr lat. regula juris] (föga br.) grundsats l. princip efter hvilken dom afkunnas; domarregel; jfr -GRUND. Bullernæsius Lögn. 382 (1619). Nehrman Gifterm. Föret. 9 (1747). —
-RING, -RÅN, se A. —
(4) -RÄTT. (dom- Eberhardt Allm. hist. 2: 369 (1768)) rätt l. befogenhet att döma, jurisdiktion; äfv. mer l. mindre bildl. Kyrkans domsrätt. Den administrativa domsrätten. Vetenskapens domsrätt. L. Petri 2 Post. 159 b (1555). Tegel G. I 2: 138 (1622). Utskottet har funnit, att konungens domsrätt borde utöfvas af en konungens högsta domstol. Järta V. skr. 1: 52 (1809). —
(4) -RÄTTIGHET~200 l. ~102. (dom- Nehrman Pr. civ. 84 (1751), Botin Hist. 1: 102 (1789)) (numera mindre br.) domsrätt. 2 RARP 5: 325 (1727). Högsta Domrättigheten öfverantvardades (vid kröningen) med Spiran. Lagerbring 1 Hist. 2: 688 (1773). Känslan af .. domsrättighet öfver konst och konstnärer (började) att frodas (hos den unge konstnären). Scholander 2: 292 (1880). —
(4 a) -SAK. (dom- Schmedeman, Botin Hist. 1: 284 (1789). doms- Schönberg Bref 1: 20 (1772) osv.) (mindre br.) ärende som faller under domstols handläggning o. dom, domstolsärende. Schmedeman Just. 1567 (1700). 2 Sam. 15: 4 (Bib. 1917). —
-SAL, -SKÄL, se A. —
-SKÖLD. (dom- 2 Mos. 28: 15 (öfv. 1864)) [öfv. af hebr. khōʃen miʃpāt] praktfull väska som tillhörde den israelitiska öfversteprästens ämbetsdräkt o. i hvilken ”urim o. tummim”, hvarigm man sökte utröna Guds vilja, förvarades; jfr BRÖST-SKÖLD. 2 Mos. 28: 15 (öfv. 1837). Du skall lägga urim och tummim in i domsskölden, så att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför Herrens ansikte. Därs. 30 (Bib. 1917). —
(5) -SORL. (poet., enst.) Jorden dig försmäde eller prise: / Hopens domssorl räcker ej din flygt. Tegnér (WB) 1: 94 (1804; om den vise). —
(4 a) -STÄLLE. (dom- RARP, P. A. Säve i Ant. tidskr. 1: 99 (1864). doms- Nordström Samh. 2: 770 (1840) osv.)
1) (numera bl. om äldre l. mera ursprungliga förh.) ställe där rätt skipas, tingsplats; stundom närmande sig 2; jfr -PLATS. RARP V. 2: 312 (1655). Den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden. Heidenstam Svenskarna 1: 51 (1908).
2) (†) domstol; instans; stundom svårt att skilja från 1. RARP V. 2: 311 (1655). Rättegångars .. fortsättande ifrån det ena til det andra ända intil högsta Domstället. Ad. prot. 1800, s. 317. jfr HÄRADS-, LAGMANS-DOMSSTÄLLE. Anm. Ordet föreslogs år 1713 af den stora lagkommissionen till införande i det juridiska spr. i st. f. det främmande ordet instans. —
(4 b α) -SÖNDAG(EN). (dom- Topelius, G. Aulén i Vår lösen 1915, s. 214) om kyrkoårets sista söndag, då predikotexterna handla om yttersta domen. Topelius Vint. I. 2: 119 (1867, 1880). —
(4 a) -VÄSEN l. -VÄSENDE. (mindre br.) rättsväsen, domstolsväsende. Crusenstolpe Mor. 1: 261 (1840). Paulson Aristophanes 1: 16 (1901). —
(4 a) -ÄMBETE. (†) domarämbete. Doms ämbetit hörer Gudhi til. 5 Mos. 1: 17 (Bib. 1541; öfv. 1779: Domareämbetet). Murbeck Catech. arb. 6: 138 (c. 1750). —
(4 b α) -ÄNGEL. ängel som vid yttersta domen utför Guds uppdrag. Jag känner .. (min själ) rörd såsom af Domsängelens röst. Lybecker Youngs tankar 10 (1795).
Spoiler title
Spoiler content