DOPPARDAG dop3ar~da2g l. (vanl.) DOPPAREDAG dop3are~da2g, hvard. äfv. -da2, r. l. m.; best. -en, i poesi äfv., hvard. vanl. -dan -da2n; pl. (föga br.) -ar, hvard. äfv. -dar -da2r.
Etymologi
[bildadt till DOPPA, v. 1 b α; möjl. uppkommet i nedanstående ramsa, där ett regelbundet bildadt doppdag af rytmiska skäl skulle ha känts otillfredsställande ss. afslutning. Med afs. på bildningen jfr FRIAR(E)-DAG, dag för frieri, DIKTAR(E)-STUND, stund för diktande, DANSAR(E)-, LEKAR(E)-STUGA, METAR(E)-KONST m. fl. Möjl. har inflytande från SJUSOFVAR(E)-DAG gjort sig gällande]
(hvard. o. skämts.) benämning på julaftonen ss. den dag då man ”doppar i grytan”; särsk. i uttr. da(ge)n före doppar(e)da(ge)n, dagen före julaftonen, af barn ofta förlängdt till en ramsa: dan för(e) .. dan för(e) doppar(e)dan med dan före efter behof upprepadt flere l. färre ggr. Det ”doppardagen” är i dag — / Så går man ut och doppar / I köket. Carlén Stycken på vers 92 (1838). Levertin Småmynt 23 (1883). Dopparedagen 1919 (titel på julpublikation).
