DOYEN dω1ajäŋ4, äfv. med mer l. mindre fr. uttal, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. doyen, domprost, dekan, den äldste i en kår, af senlat. decanus (se DEKAN)]
person som vid tillfällen af gemensamt uppträdande har att tjänstgöra ss. ordförande för alla vid ett hof ackrediterade sändebud; det i sin funktion äldsta sändebudet i en diplomatisk kår; äfv. allmännare: ålderspresident. Llano var doyen för de här varande främmande ministrarne, sedan han här uti 8 år varit vistande. G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 211 (1780). I katolska länder är påflige nuntien diplomaternas doyen. 2 NF (1906).
