Etymologi
[af isl. drápa, till dráp (se DRÅP) l. drepa (se DRÄPA), sannol. eg.: ”dråpsång”, dikt om strid o. manspillan (Jónsson OldnLittH 1: 413 (1894)). Beträffande formen dråpa jfr första anm. under AS, sbst.1]
(större) fornnordiskt (fornnorskt, isländskt) skaldekväde som utmärkes af ett (ngn gg två) på bestämda mellanrum återkommande ”stäf” l. omkväde(n) o. hvari en furstes bedrifter förhärligas, en namnkunnig händelse besjunges osv.; äfv. i utvidgad anv. om högtidlig hyllningsdikt l. ärekväde öfverhufvud (i sht om minnessång öfver en hädangången furste l. storman). Gråfälds dråpa (dvs. drapan om Harald Gråfäll). Peringskiöld Hkr. 1: 206 (1697; möjl. ssg). En stenförvandlad drapa. Sturzen-Becker 5: 186 (1861; om Sulitelma). Det förundrade Kåre, att .. ingen qvad en dråpa till den dödes ära. Lönnberg Kåre 17 (1887). En dråpa om Sigurd jarl. Olson Snorre 1: 176 (1919). — jfr: Till Konung Oscar II:s minne. Drapa för stor orkester. Alfvén (1908; titel).
Ssgr: A: DRAPA-, äfv. DRÅPA-DIKTNING. (dråpo- NF 3: 1485 (1880)).
B (knappast br.): DRÅPO-DIKTNING, se A.
