publicerad: 1902
AS a4s, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Peringskiöld Hkr. 1: 4 (1697; jämte asarne), C. R. Berch Præs. i VetA 1753, s. 19, Ihre Föret. V (1779));
äfv. ÅS å4s, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (Odhner Lärob. i fäd. hist. f. lägre kl. 9 (1870, 1899), O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 335 (1877), Gödecke Edda 4 (1877, 1881), Melin Huml. 29 (1882)) l. -er (C. Säve i Fyra intr.-förel. 80 (1859), Wisén Oden 7 (1873)), sällan äser (Göransson Yfverb. Atl. Edda 56 (1746); jfr anm. nedan, Hildebrand Sturl. 1: 9 (1869), Wisén Oden 7 (1873: Åser eller Äser .. felaktigt Asar), Tigerschiöld Dikter 3: 71 (1898)) ((†) äsar Göransson Yfverb. Atl. Edda 35 (1746); jfr anm. nedan);
ngn gg ASE a3se2 (Cnattingius Sn. E. 34, 51 (1819), E. Sjöberg S. dikt. 189, 190 (1825), Almqvist (1842: Singularen, Ase, förekommer mindre och tvunget), Sander Säm. E. 16 (1893)) l. ÅSE å3se2 (Wallengren Skr. 194 (1895; men i pl. asar)), m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Anm. Formen ås (som är ljudlagsenligt utvecklad i det inhemska ÅSKA) beror på en sträfvan att åt lånord upptagna från isl. o. de andra nordiska medeltidsspråken gifva den form dessa förmodades skola hafva fått, om de från gammal tid fortlefvat hos oss. Förordad (med pl. äser) af C. Säve redan 1854 i en anm. å sid. 3 i Snorre Sturl. Yngl., där i texten dock de tidigare brukade formerna as, asar ännu användas, upptogs formen (med pl. åser) 1859 till användning af samme förf. i Fyra intr.-förel. (jfr ofvan). Den åsikt om de gamla namnens försvenskning hvilken omfattades af Säve blef sedermera under en följd af år den förhärskande bland representanterna för den nordiska språkforskningen i Sv. Formen ås (med pl. äser l. oftare åser) blef sålunda den vanliga i språkvetenskapliga o. mytologiska arbeten o. d. samt vann (likväl vanl. med pl. åsar) en icke obetydlig spridning äfv. utanför de egentliga fackmännens krets. Emellertid blef ganska snart det nämnda sträfvandet föremål för kritik (jfr Rydqvist SSL 4: 544, 545 (1868), Därs. 5: 260, 261 (1873), Noreen Spr. stud. 150, 151, 193, 194 (1885, 1895)), o. i följd häraf hafva på senare tider formerna as, asar allt mer åter kommit i bruk o. äro numera de vanl. använda. — Sporadiskt uppträda, vid sidan af sg. as, pl.-formerna äser(na) och äsar(na) redan 1746 i Göransson Yfverb. Atl. Edda, där endera af dessa former i regeln användes, då den bredvidstående isl. texten har æsir(nir) (t. ex. sidd. 8, 9, 43, 50, 87), under det att asar oftast brukas, när originalet har former med a (asum, asa) (t. ex. sidd. 1, 29, 47) samt då ordet förekommer oberoende af ngn isländsk text (sidd. XXXII, XXXIV). I Yfverb. Atl. lära (1750) använder samme förf. konsekvent endast äser(na) (t. ex. sidd. 5, 13, 15) o. i ssg äsa- (sidd. 5, 10, 14).
Etymologi
[liksom d. as (pl. aser) lånadt (på 1600-talet) af isl. áss, óss (pl. ǽsir), hvars östnordiska motsvarighet icke anträffats ss. enkelt ord men väl återfinnes ss. (vanl. första) led i ssgr, nämligen dels i ÅSKA, dels i en stor mängd namn, särsk. personnamn, hvilka ofta ega motsvarigheter i isl. o. de västgerm. språken, t. ex. fsv. Asbiorn samt (med i-omljud) ESBJÖRN, ESKIL m. fl. (se Lundgren Spr. intyg 13-20 (1878), Dens. Spår af hedn. tro 3-5 (1880), Dens. i Landsm. X. 6: 17-19 (1892)); jfr got.-lat. anses, pl., ”halfgudar” (Jordanes), fsax. ās-, ōs- (i personnamn), ags. ōs (pl. ēse), gud, fht. ansi-, ans- (i personnamn, t. ex. Ansgar, Ans(eh)elm). Ordet utgår från en urgermansk grundform *ansu- af ovisst ursprung. Se för öfr. Tamm, Noreen i NF 18: 461 (1894), Falk o. Torp Etym. ordb. (1901) samt Schrader Reallex. d. indogerm. altertumskunde (1901, under gott). — Formen ase (åse) är en gm analogi efter de talrika personbeteckningarna på -e, t. ex. JÄTTE, RESE, HJÄLTE osv., uppkommen, af ordets relativa sällsynthet i sg. föranledd nybildning till pl. asar (åsar). Formen aser beror sannol. på analogi efter folkslagsnamn på -er, ss. PERSER, o. d.]
Anm. Ordet användes oftast i pl. (I ä. ordböcker, t. ex. Möller (1790), Weste (1807), Almqvist (1842), Dalin (1850), SAOB (1870), står asar ss. uppslagsform, i de 3 sistnämnda med angifvande af att ordet sällan brukas i sg.). I sg. förekommer det hufvudsakligen i best. form föregånget af adj.-attribut i vissa stående epitet som efter isländskt mönster tilläggas enskilda af asarna, ss. i uttr. den starke asen (om Tor), Vidar, den tyste asen o. d.
1) om (ngn af) de gudar som dyrkades i Norden (o. öfverhufvud af de germanska folken) i hednisk tid; äfv. särsk. om de nordiska gudar som skiljas från o. motsättas vanerna; asagud; jfr ASYNJA. As war alltid Gudarnas stora tyttel. Rudbeck Atl. 1: 710 (1679). Heimdaller heter en, han är kallader hin Hvite As. Göransson Yfverb. Atl. Edda 44 (1746). Dalin Vitt. 3: 296 (1751). I handen (på skalden) Brages harpa klingar / om strid och fall, om As och alf. Tegnér 3: 101 (1817). Asarne samlas / å Idavallen. Afzelius Sæm. E. 9 (1818). Tolf äro (enl. Snorre Sturlason) de gudomlige Asar. Geijer II. 1: 242 (1825). Jag alla gamla Asar för er uppräkna skall. / De upp ur grafven komma, med buller och med bång, / Allt för att figurera uti de Göthers sång. E. Sjöberg S. dikt. 189 (1825). Odin, Allfader, den allsmäktige As. Holmberg Nordb. 574 (1854). Från hennes (dvs. kon Audhumlas) son .. stammade de trenne asarne eller gudarne Oden, Vile och Ve. Läseb. f. folksk. 335 (1868, 1892). Åser eller Äser .. kallas den herskareätt som regerar i gudarnes rike. Wisén Oden 7 (1873). Nordbon tänkte sig två gudaslägter, åsar och vaner, hvilka legat i strid, men slutligen ingått fred och förbund med hvarandra. O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 335 (1877). Den visaste och mildaste af åsarne är Balder. Dens. Därs. 339. Då ljöd Tors stämma, / den starke Åsens: / ”Mig månde Åsar / usling kalla, / om jag mig binda läte / i brudelin”. Gödecke Edda 18 (1877, 1881). Hvadan kom Njärd in / bland Åsars söner / .. då han ej var af Åsars ätt? Därs. 55.
2) [gm anslutning till den af Snorre Sturlason i hans Edda o. i början af Ynglingasaga framställda uppfattningen af asarna ss. till gudar upphöjda historiska personer] (förr) om (Oden o. de öfriga anförarna för) den folkstam som förmenades hafva från Asien l. trakterna vid Svarta hafvet invandrat till Norden; jfr ASIAN 2 slutet. Atland Eller Manheim Dedan Japhetz afkomne .. utgångne äro, så och desse efterföliande Folck ut(t)ogade, nembligen Skyttar, .. Asar, Jettar, Giotar, Phryger, Trojaner (m. fl.). O. Rudbeck (1679; boktitel). De förnämste ibland Geterna .. kallades Asar. Botin Utk. 17 (1757). Ifrån then tiden, tå Turkar och Aser bebyggde Nordlanden. Ihre Föret. V (1779). Ling Edd. sinnebildsl. 89 (1819). Vid pass 100 år före Kristi födelse bodde i trakten nordost om svarta hafvet ett folk, som kallades Asar. Fryxell Ber. 1: 8 (1823). Kindblad Handb. i sv. hist. 1: 28 (1849, 1876). Suiarnes och Asarnes invandringar till Mälare-dalen. Wiberg Asarne 35 (1853). Om en särskild götisk stam, Asarne och deras höfding Odin, hafva de gamla sagorna mycket att berätta. Bäckman Sv. hist. 4 (1870, 1874).
Ssgr: ASA-, äfv. ÅSA-BARD30~2, m. (poet.) bard l. skald som besjunger asarna; jfr -SKALD. Böttiger 4: 130 (1847, 1869; med syftning på P. H. Ling). —
-BLOD~2, vanl. i fråga om (antagen) härstamning från asarna. (Svipdag) var hvarken af asa- eller vanablod. Rydberg Gudas. 125 (1887). bildl. Din frihet (du svenska folk!) stammar icke från i går, / Hon är, så vidt som Sagas minne når, / Af asablod. Wennerberg 4: 40 (1885). (poet.) om person som antages härstamma från asarna. Tegnér 1: 95 (1825; med syftning på kung Helge). —
(1) -BORG~2. Afzelius Sæm. E. 5 (1818). Hela Åsaborgen / bäfvade i grunden. Gödecke Edda 17 (1877, 1881). —
(1) -DYRKAN~20. Holmberg Nordb. 568 (1854). Ett ej obetydligt antal minnesstenar .., minnande .. om Åsa-dyrkan .., hafva under de senare åren blifvit funne å Gotland. C. Säve i VittAH 26: 323 (1868). —
(2) -FOLK(ET)~2. Renvall Gramm. upps. 14 (1837). Nilsson Ur. 1: 161 (1843, 1866). Wiberg Asarne 17 (1853). —
-FRÄNDE~20; jfr -SON. Dånad låg vid sin altarrund / Asafränden höga. Tegnér 1: 88 (1825; med syftning på kung Helge). —
-GUD~2. Ling Gylfe 169 (1814). Asagudarne äro numera, med undantag af de högste, helt och hållet försvunna ur folktron. Holmberg Nordb. 573 (1854). Oden och Tor, Frö och andre nordens gamle åsagudar. Lönnberg Kåre 85 (1887). —
(1) -GÄST~2. (enst., poet.) om hädangången tänkt ss. gästande asarna (i Valhall). Tegnér 1: 135 (1822). —
-HEM~2, vanl. mer l. mindre närmande sig ett egennamn; jfr anm. 1:o nedan. Peringskiöld Hkr. 1: 2 (1697; isl. Asaheimur). Asahem vid Tanais. Dalin Hist. 1: 334 (1747). De ädla brödrafolken lefve, / de tvillingar ur asahem! Tegnér 2: 158 (1823; med syftning på Sverige o. Norge). Strinnholm Hist. 2: 240 (1836). —
-HÖFDING~20. om Oden.
(1) -KRAFT~2. [jfr isl. ásmegin] öfversvinnelig gudomlig kroppsstyrka; vanl. med afs. på Tor, ”den starke asen”. Ling Gylfe 171 (1814). Han (dvs. Tor) lyfte hammaren och lät den med asakraft slå ned på jättens panna. Rydberg Gudas. 41 (1887). —
(1) -KULT(EN)~2. Bruzelius Sv. fornlemn. 1: 81 (1853). —
(1) -LÄRA(N)~20. Ling Gylfe 129 (1814). Palmblad Fornk. 1: LXXVIII (1843). Wallengren Skr. 198 (1895). —
(2) -MÅL. (†) språk som antogs hafva talats af de, som man trodde, i Sv. invandrade asarna. Om någon ville tro, at Svenskan ifrån Odens införda Asa-mål leder sitt ursprung och därigenom ifrå Götiskan skiljes; så vederlägges han lätt. Brunkman Förbered. 34 (1767). E. af Sotberg i 1 VittAH 2: 73 (1773). jfr Ihre Gl. (1769). —
-SKALD~2. jfr -BARD. Tegnér 2: 253 (1840; om P. H. Ling). Nilsson Ur. 1: 160 (1843, 1866; i pl. om de gamla isl. skalderna). —
-SLÄKT~2. Delling .. var af Asa- eller Guda-släkt. Dalin Hist. 1: 158 (1747). Asa-slägten är ljus och skön. Geijer II. 1: 241 (1825). —
-SON~2. särsk. om furstlig person som räknar sin härstamning l. anses härstamma från asarna. Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner / de höga Nordlands kungar, de asasöner. Tegnér 1: 13 (1825). Säve Snorre Sturl. Yngl. 9 (1854; isl. Ása niðr). jfr: Då (dvs. när du var barn) lefde Balder ännu i din rena själ, / du asason, du vandrande Valhallabild! Tegnér 1: 142 (1825). —
-STAM~2. jfr -SLÄKT. I våra mythkällor äro hvarken Frigg eller Njord af asastam. Rydberg Myt. 1: 119 (1886). konkret. Strinnholm Hist. 1: 100 (1834). Nilsson Ur. 1: 160 (1843, 1866). Wiberg Asarne 26 (1853). —
-TID(EN)~2. (den) tid då asatron var härskande. Tegnér 2: 57 (1813). Namnen på våra veckodagar leda sina anor tilbaka ända till åsatiden. E. H. Tegnér i Ydun 68 (1869). —
(1) -TRO(N)~2. jfr -LÄRA. Leopold 5: 106 (c. 1820). Åsatron är oss bekant genom fornnordiska kväden och sägner, hvilka .. på 1200-talet upptecknades och samlades på Island i den äldre och yngre Eddan. Odhner Lärob. 5 (1869, 1893). —
-ÄTT~2. (äsa- Göransson Yfverb. Atl. lära 5 (1750)) jfr -SLÄKT. Nilsson Ur. 1: 161 (1843, 1866). jfr: Icke är Niorder af Asa ätt. Göransson Yfverb. Atl. Edda 40 (1746).
Anm. till ssgrna. 1:o Ssgstypen AS- (jfr isl. ás-), som eljest undvikits i sv., föreligger i det enstaka förek. ASHEM (Göransson Yfverb. Atl. Edda I (1746); jfr ASA-HEM) samt i ASGÅRD [efter isl. ásgarðr], benämningar på asarnas boning l. hem.
2:o I anslutning till den tidigare uppfattningen, att asarna från Asien invandrat till Norden, användes förr stundom ssgr med ASIA- för att beteckna dem o. med dem i samband stående förhållanden. Särsk. använder Ling af metriska skäl dylika ssgr i stort antal i Asarna. En jämförelsevis själfständig ställning i förh. till ssgrna med AS intager Asia-man (Ling As. 60 (1816, 1833), När Asia-männen byggde. Geijer II. 1: 330 (1825; isl. Asiæmenn)); de öfriga äro snarast att fatta ss. ett slags parallellbildningar till ssgrna med AS. Ss. exempel må anföras Asiadrott (Stagnelius 1: 329 (c. 1815?; om kung Visbur), Ling As. 668 (1833; i pl. om asarna)), -kvinna (Ling As. 31 (1816, 1833; i pl. om asynjorna)), -kämpe (Ling As. 83 (1816, 1833; i pl. om asarna), Carl XV Dikt. 63 (1852, 1863)), -lära(n) (Ling As. 403 (1833), Carl XV Dikt. 40 (1852, 1863)), -stam (Ling As. 110 (1833)), -svärd (Carl XV Dikt. 62 (1852, 1863)).
Spoiler title
Spoiler content