SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DREFLING dre3vliŋ2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(drefling BtÅboH, Rinman osv. dräff- ÅngermLandstingsprot. 15/10 1640, fol. 45. dräf- Verelius Ind. 103 (1681), Spegel, Burman Alm. 1727, s. 34, Læstadius Tankar. -inge Læstadius 2Journ.)
Etymologi
[jfr sv. dial. drävling. Afledn. till p. pf.-stammen i DRIFVA, v.2 Med afs. på bet. jfr VRÄKLING, dels: odåga, dels: stor spik]
1) [jfr holl. dreef, skurk, mnt. drevel, slaf, tjänare] (starkt bygdemålsfärgadt) till DRIFVA, v.2 17: landstrykare, lösdrifvare. Læstadius 2Journ. 429 (1833). Monne det också är rätt, om dräflingen, som genom egen lättja och laster ingenting eger, kommer och vill tvinga mig att föda sig? Dens. Tankar 5 (1840). Högberg Utböl. 1: 190 (1912).
2) [jfr nt. drevel, drävel, drivel, dycknagel, holl. drevel, puns, dorn, dycknagel, trädymling m. m.] (numera bl. i fackspr.) till DRIFVA, v.2 20 a: ett slags stor spik; i sg. äfv. i koll. anv.; jfr VRÄKLING. 1/2 (dvs. halfva) dreflingar .. 1000 st:r. BtÅboH I. 1: 101 (c. 1627; möjl. föreligger ssg: halfdreflingar). Därs. 114 (c. 1630). Dömling, alias dräfling .. (dvs.) stor spjk eller trä-pinne. Spegel Gl. 82 (1712). Gröfre sorter af byggnings-spik, Drefling och Damspik. Rinman Jernförädl. 185 (1772). Dalin (1850; med hänv. till förhydningsspik). Att i stället för spik använda dreflingar, eller ett slags platta spikar, som i ena änden i stället för hufvud äro försedda med en hake, och hvilkas andra ände, när den är slagen genom träet, omböjes eller nitas. Rothstein Byggn. 479 (1859). Ikonen (1889).
Ssg (till 2): DREFLING-SPIK. drefling. Verelius Ind. 182 (1681). JernkA 1833, s. 679.
Spoiler title
Spoiler content