SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DREFVEL dre3vel2 l. dre4vel, r. l. m.; best. -n; pl. dreflar.
Etymologi
[af sv. dial. drevel (med bet. 1), vbalsbst. till sv. dial. drevla, stryka l. ströfva omkring, afledn. af DRIFVA, v.2 (se särsk. d. o. 17), l. också en afledn. af DREF. Jfr nt. drevel, drävel, drivel, holl. drevel i andra bet. än i sv.]
1) [jfr mnt. drivelwech i samma bet.; jfr DREF 1 b, äfvensom DRIFVA, v.2 1] (starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) väg på hvilken boskapen drifves till bete l. vattning, fästig; jfr FÄ-DREF, FÄ-DRIFT. VDArk. F III 7 (i handl. fr. 1722). Du som tassar och smyger på drefveln! Hallström Skogsl. 21 (1904). jfr: Boskapen .. trampade ock upp en stig, som ledde till bys. En sådan fä-stig heter i Värends-målet en drefvel. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 151 (1868). — jfr BOSKAPS-, FÄ-DREFVEL.
2) [jfr DRIFVA, v.2 15] (†) refvel, sandbank, dyn; jfr DRIFVA, sbst.1 2 b. (Sv.) Drefvel, (lat.) Moles, acervus. Schenberg (1739). Lind (1749). Dähnert (1784). — jfr SAND-DREFVEL.
Spoiler title
Spoiler content