[fsv. drapare, motsv. isl. drápari; afledn. till DRÅP; jfr DRÄPARE]
person som begått l. begår dråp på ngn (som slagit l. slår ihjäl ngn); numera väsentligen bl. om den som slår ihjäl (slagit ihjäl) ngn i hastigt mod; förr (samt ännu ngn gg arkaiserande) utan skarp gräns öfvergående i bet.: mördare; jfr DRÅPS-MAN,BANE-MAN;stundom bildl. Mat. 22: 7(NT 1526). Then som icke giffuer arbetarenom sijn löön, han är en dråpare. Syr. 34: 27(Bib. 1541). Faders eller Moders dråpare. Linc.(1640; under parenticida). (Har ngn) vist dråparen rum och lägenhet at dräpa ..; tå skal både han, och dråparen, lif mista. MB 24: 4(Lag 1734). Framåt förde .. (K. XII) sina tappra genom djupa skogar, där dråpare lurade i var buske. Heidenstam Svensk. 2: 187(1910; arkaiserande). — jfr FADER-, KUNGA-, LÖNN-,MAN-, MÄNNISKO-, SJÄLA-,SJÄLF-DRÅPAREm. fl.
Ssgr.: DRÅPAR- l. DRÅPARE-BLOD. Låta det sjuka barnet dricka tre droppar dråpareblod. EWigström(c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 297 (ss. medel i folkmedicin mot engelska sjukan). —
-FRISTAD~20 l. ~02. i fråga om förh. i det gamla Israel. Jos. 21: 13, 21(öfv. 1865; öfv. 1839: mandråpar-frije-staden). —
-LUST. [närmast anslutande sig till DRÄPA] (tillf. i vers) dråplust. Hagberg Shaksp. 8: 37(1849; eng. killing lust).
