SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DRÄPA drä3pa2, v.1 -er, -te, -t, -t; äfv. (jfr anm. nedan) drap dra4p, dråpo drå32, dräpit, dräpen. (pr. ind. sg. dräper Jak. 2: 11 (NT 1526) osv. dräpar Mat. 5: 21 (NT 1526). ipf. ind. sg. drap Rom. 7: 11 (NT 1526), Schück MedeltKultH 158 (1907; samma s. sup. dräpt); dråp Luk. 13: 4 (NT 1526). ipf. ind. sg. o. pl. dräpte Mark. 12: 5 (NT 1526; Bib. 1541: dråpo) osv. sup. dräpit Mat. 14: 5 (NT 1526), GCederschiöld i Landsm. V. 6: 9 (1885); -pet Rom. 11: 3 (Bib. 1541), Ps. 1695, 172: 2; -pid GR 1: 29 (1521); dräpt Börk Darius 1094 (1688; men v. 63, 866: dräpen, p. pf.) osv. p. pf. dräpen Glossa2Mack. 4: 34 (Bib. 1541), Risberg Aisch. 50 (1890); -pin OPetri Kr. 25 (c. 1540), Rudbeck Atl. 2: 271 (1689: ihieldräpin); -pit (n.) BB 22: 7 (Lag 1734); dråpne (m. pl.) OPetri Kr. 34 (c. 1540); dräpt osv. Rudbeck Atl. 3: 440 (1698: dräpter), Lind (1749; jämte dräpen) osv. Anm. Redan i y. fsv. förekom sporadiskt svagt imperfektum af ordet. I NT 1526 växlar svagt imperfektum med starkt. Bib. 1541 använder uteslutande starka former. Sahlstedt (1773) har i imperfektum drap o. dräpte, för öfr. bl. starka former. Rydqvist SSL 1: 253 (1850) upptager för ipf. dräpte ss. normalform o. säger att de starka ipf.-formerna ”brukas blott arkaistiskt”. För p. pf. angifver han bl. dräpen, för sup. dräpit ”jämte” dräpt. Numera torde ordet i normalprosa böjas uteslutande svagt; de starka formerna hafva en (mer l. mindre) arkaistisk l. skämtsam prägel).
vbalsbst. -ANDE, -NING (se afledn.); -ARE (föga br., OPetri PEliæ i 1 a (1527), RP 7: 8 f. (1637; många ggr), Hildebrand Isl. 101 (1867)); jfr DRÅP, DRÅPARE.
Ordformer
(drep- Holof. 9 (c. 1580), UrkFinlÖ I. 2: 132 (1597))
Etymologi
[fsv. dräpa, motsv. d. dræbe (med svag böjn.), isl. drepa (med stark böjn.), stöta, slå, dräpa, mnt. drepen, drapen, träffa, kämpa (jfr DRÅPLIG), holl. drapen, drepen, gripa, sträcka sig till, feng. drepan (meng. drepe), slå, döda, öfvervinna; jfr DRABBA, DRAPA o. TRÄFFA. Ordets etymologi för öfr. är okänd]
1) slå; bl. i förb. DRÄPA IHJÄL, SÖNDER, TILL.
2) (numera bl. med arkaistisk anstrykning l. i fråga om ä. förh.; se dock b) döda (ngn) på våldsamt sätt (med hugg, slag, stick l. dyl.), slå ihjäl, begå dråp; vanl. med obj. betecknande person, mera sällan djur; förr äfv. om dödande efter befallning af (laga) myndighet, äfvensom om dödande i strid; äfv. bildl. Dräpa med vilja, med våda. Dräpa barnet i vaggan. Mina owener .. ledher hijt, och dräpor them här för mich. Luk. 19: 27 (NT 1526; Bib. 1917: huggen ned dem här inför mig). Slachta oxar, dräpa fåår, äta kött, dricka wijn. Jes. 22: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: I dödaden oxar och slaktaden får). Then ther dräper medh swerd, han måste dödhas medh swerd. Upp. 13: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: den som dräper andra med svärd, han skall själv bliva dräpt med svärd). Theres .. barn .. (blefvo) för Mennernes eigen ögon, och somme j moderlijfwet dräpne. GR 17: 638 (1545). Dräper han i samma wapnaskifte (dvs. duell) .., gifwe lijf för lijf. Schmedeman Just. 95 (1590); jfr 3. Dräpes någon med förgiörning och trulldomb, eller eliest mördas. Krigsart. 1683, art. 87. Oxe (osv.) .., som af farsot dör, eller måste dräpas. BB 22: 5 (Lag 1734). Hans fosterbroder var oskyldigt dräpen. SvFolks. 69 (1844). Efter slutadt dräpande delas fångsten lika mellan hvarje båt. Nilsson Fauna 1: 612 (1847; om grindhvalfångsten på Färöarna). Skedde den misshandel med berådt mod, men utan afsigt att dräpa. Straffl. 1864, 14: 4. Säg honom, att du har lönligen dräpit en man. GCederschiöld i Landsm. V. 6: 9 (1885). Den jämte, som för några årtionden sedan hade dräpt öfver 100 älgar, alla under skidjakter. Ekman NorrlJakt 51 (1910). — jfr HEM-, IHJÄL-, NY-, O-DRÄPEN (-DRÄPT) m. fl. — särsk.
a) om djur. Leyonet röffuadhe noogh för sina vngar, och drap åt sina Leyinnor. Nah. 2: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: dödade). Sargar eller dräper okynnes fä .. någon menniskia. BB 22: 8 (Lag 1734). (Vargen hade) den gången varit ganska modig, då han vågat dräpa så nära människoboning. VL 1901, nr 52, s. 3.
b) (numera bl. hvard.) med obj. betecknande ohyra, särsk. löss: döda gm att krossa l. klämma sönder, knäcka. Kiöping Resa 79 (1667). Auerbach (1908). — (†) i öfverförd anv.: klämma sönder, krossa. När .. (fröet) dräpes på nageln, (o. man ser) at det är saftfult. Rudbeck Bref 321 (1687).
c) (mera tillf.) om liflöst föremål. The adhertan som tornet j Siloe föll vppå och dråp them. Luk. 13: 4 (NT 1526). En gammal Dolk, / Som dock aldrig dräpit Folk. Dalin Vitt. 5: 219 (c. 1753).
3) (numera br. endast för så vidt språkkänslan fattar uttr. ss. en bildlig anv. af 2) allmännare, utan afs. på sättet, med tanken (så godt som uteslutande) fäst vid resultatet: döda, förgöra; äfv. med en växt l. i allm. ngt lefvande ss. obj.; äfv. (i sht i poetiskt spr.) mer l. mindre bildl.; ofta med subj. betecknande ngt sakligt. (Jesus) haffwer medh sin död dräpit mina och alla christna menniskiors synder. OPetri MenFall E 2 b (1526). Sorgh dräper monga menniskio, och tienar doch ingenstädz til. Syr. 30: 25 (Bib. 1541; öfv. 1915: har dödat). Odödeligha kroppar, hwilka .. ingen dödh kan mera dräpa. Phrygius HimLif. 97 (1615). Hoot dräper ingen. Grubb 2 (1665). Fleer dräper swalg, än Swärd. Därs. 209. Hustron .. tycker wij äro ruinerade och politice dräpne. VDAkt. 1712, nr 216. (Han) anser (dvs. ser på) andra så skarpt, som wille han med ögonen them dräpa. Sahlstedt Hofart. 86 (1720). Huru är det, att dräpa någon med tankarna i hjertat? (Svar:) När man förbittras på någon (osv.). Schartau Und. 106 (1804). Om ej detta arbete dräper mig, så ... Castrén Res. 2: 142 (1846). Ett enda dräpande slag. Svedelius i SAH 51: 151 (1875). Myren (tränger) fram och dräper allt mer och mer af skogen. NordT 1892, s. 130. Boken .. dräper .. eken genom sin mörka beskuggning. HeimdFolkskr. 75: 53 (1902). — jfr SVAMP-DRÄPT. — särsk. i uttr. dräpa tiden, låta tiden förgå (utan att göra ngt verkligt nyttigt), ”döda” tiden; jfr slå ihjäl i samma anv. Man tror, att desse (retoriska) frågor (af predikanten) skola röra och väcka. Men de äro endast en utväg att dräpa tiden. Ödmann AnvPred. 93 (1807). Ps. 1819, 419: 5. När jag .. nödgas åse, huruledes ungt arbetsfolk dräper tiden .. med allehanda ofog. PT 1908, nr 282 A, s. 3.
4) (numera knappast br.) i hyperbolisk anv.: döda. Slåår sådan kiärleek af eder sinne, / .. (Svar:) Ach, hofmestarinna, i dräpe migh / medh sådant taal rätt wisserligh. Asteropherus 21 (1609). Han dräper them med sitt myckna prat. Lagerström Westph. 78 (1737). Jag ber då, .. gråt intet, ty Edra tårar dräpa meij. Boding Mick. 13 (1741). jfr (†): Såsom .. (min hustru) medh skamlige öknampn migh som öffterst dräpa plägar. VDAkt. 1676, nr 58. — särsk. [jfr fr. assommant] (†) i p. pr. med adjektivisk bet.: dödande tråkig. De allrautnöttaste phraser .. i Musiken, och hvilka man tusen gånger hört i en dräpande bondpolska. SP 1779, s. 346.
5) [sannol. en bildl. anv. af 2] i fråga om meningsutbyte o. d.: med kraftiga (för åhörarna afgörande) skäl l. uttryck o. d. göra (motparten) svarslös l. komma honom att stå ss. den öfvervunne, förinta, nedgöra, ”knäcka”, ”slå”. Dräpa ngn med hans egna vapen. Är det .. anständigt för en Författare at vilja dräpa sina företrädare med det vapen de räckt honom i händren? Gyllenborg Skald. 93 (1798). Weste (1807). — särsk. med saksubj.; i sht i p. pr. med adjektivisk bet.; ofta: slående, ”knäckande”. Ett dräpande svar, genmäle. Dräpande kvick. Denna bok, som just dräper hans sats. Ödmann StrSaml. 2: 70 (1785). (Erasmus') bekanta dräpande satir, Dårskapens lof. Leopold 3: 134 (1798, 1816). Dräpande logik. Crusenstolpe Medalj. 51 (1861). Ett sätt att vara försmädlig, som var alldeles dräpande. HLilljebjörn Hågk. 2: 30 (1867).
6) [utvidgad anv. af 5] (mindre br.) i p. pr. med adjektivisk bet.; i allmännare anv.: öfverväldigande, ”slående”. Orsaken, hvarför .. (japanerna) numera förhålla sig så dräpande orientaliskt likgiltiga gentemot kristendomen. Zilliacus JapStud. 56 (1896). Detta förhållande är .. tecknadt med en alldeles dräpande naturtrohet. Söderhjelm Upps. 111 (1903). Dräpande lik. Forsell Söner o. Co. Bref t. SAOBRed. 19/3 1904.
Särskilda förbindelser: DRÄPA AF10 4. [jfr BITA AF 3] (hvard.; mindre br.) = DRÄPA 5. Östergren (1918).
DRÄPA IHJÄL. [fsv. dräpa i heell (äfv. i dödhen), motsv. isl. drepa i hel (til heljar); jfr eng. kill to death] (†) till 1: slå ihjäl, döda. ÅngermDomb. 8/8 1631, fol. 43 (om djur). Kain .. drap sin oskyldiga broder Abel ihiel af bittert hat och afwund. Swedberg Cat. 68 (1709). Dräp lustan, förr än hon får dräpa tig ihiäl. Kolmodin Dufv. 308 (1734).
DRÄPA SÖNDER10 40. (bygdemålsfärgadt) till 1: slå sönder. Dräp sönder låsen. Högberg Baggböl. 2: 17 (1911).
DRÄPA TILL10 4. (hvard.)
1) till 1; eg.: slå till; gifva ett dödande slag. Lite lif skulle finnas qvar hos honom äfven för den siste, som skulle dräpa till med sitt klubbslag. PT 1912, nr 192, s. 3 (i skildring af en öfverläggning om ett mord). bildl. Socialisten Salembier däremot tvekade inte, han dräpte till med detsamma och så att det kändes. LD 1908, nr 166, s. 2 (om åtgärder mot oroliga arbetare).
2) motsv. DRÄPA 5: ge (ngn) ett dräpande svar, komma med en dräpande invändning o. d., klämma till. Hon dräper till honom med några .. väl valda glosor, så att han blir bet. Björkman Chaucer 138 (1906).
3) (föga br.) plötsligt o. oförmodadt taga itu med ngt, ”klämma till”. Det är numera, gudskelof, icke så modernt, att skolpojkar skaffa sig ”venia” och dräpa till att predika. Sällberg Långv. 49 (1894).
Ssg: (2) DRÄPO-DAL. (†) dråpdal. Jer. 7: 32, 19: 6 (Bib. 1541); se för öfr. under DRÅPO-DAL.
Afledn.: DRÄPNING, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 2. Fiellström (1738). Hedberg Dagt. 125 (1876). särsk. [jfr ä. d. dræbning i samma bet.] (†) drabbning, slag. Berchelt PestOrs. E 3 a (1589). Lind (1749; under gemetzel).
Spoiler title
Spoiler content