SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DRÖN drø4n, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. drøn (i bet. 1 o. 2), äfvensom nor. dial. dryn, m. (i bet. 1), nyisl. drynr, m. (i bet. 1), got. drunjus, m., ljud, ton]
användt ss. vbalsbst. till DRÖNA, v.1
1) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) (sakta l. utdraget) råmande, böl(ande). Verelius Herv. 157 (1672). Boskapens mjältsjuka drön. Karlfeldt FlBell. 23 (1918).
2) (numera föga br.) skall, dån, dön. Af glädie höres drön och dön alt vp i högd. Stiernhielm Fägn. 100 (1643, 1668). Stormens drön. Hansson Nott. 46 (1885).
Spoiler title
Spoiler content